I dag är det min farmors 95 års dag. Jag besökte henne i lördags och hade med mej gräddtårta och ljus. Berättade för henne att jag tände ett födelsedagsljus då hon inte kan se det själv, ville ju så gärna ge henne känslan av att hon verkligen blev firad. Sjöng ja må hon leva och matade henne med tårta, som hon tyckte var så god och gärna hade tagit mer än den stora bit hon fått. Jag sa åt henne att vi ska lämna plats för risgrynsgröten också som kommer om en stund.
Tacksam över att hon tagit sej så långt, tillika som jag vet att detta inte är något liv. Men farmor har kommit till det stadiet att hon är rätt nöjd som det är. Säger att ögonen blivit dåliga fast hon inte har sett på flera år, frågar man om hon har värk eller ont nånstans så är allt bra, påstår att dagarna inte blir långa. Kanske människan är så att vi förlikar oss till sist med hur det blir, drar oss in i vår egen bubbla med de egna tankarna och bildar oss en alldeles egen värld och är förnöjsam med det. Då är det inte längre nån skillnad vilken dag det är eller ens om det är dag eller natt, allt rullar ändå på.
Det som jag saknar mest är hennes leende och skratt. Hon har alltid haft ett smittande skratt och humorn har lyst igenom det mesta. Ser jag tillbaka i fotoalbumen ser jag en farmor med runda rosiga kinder och ett härligt leende. Men där under det sjukdomshärjade ansiktet som blivit så allvarstyngd vet jag att min riktiga farmor finns. Hon som alltid kommer att ha en egen plats i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar