Skottdag

29.2 2000 flyttade vi in i vårt nya hem, med tapetbårder och ett kök i bok. Bårderna är ett minne blott men köket får jag ännu dras med. Om jag blundar med ena ögat så går det någotsånär. Det ska ändå sägas att med alla skavanker, knarrande golv och avskavda dörrkarmar så fullkomligt älskar jag mitt hem. Längtar alltid hem oavsett.

I dag 24 år senare firade vi dagen med ärtsoppa på burk och blåst därute. 

Häromdagen hade vi finbesök av två rödbruna rackare. Mindre korsnäbb fick jag veta att det är och inte den allra vanligaste fågeln att gå omkring och picka bland småstenar.

 Den här veckan har jag varit riktigt trött. Är det våren eller vad? Haft rätt långa dagar och nu förstår jag nog varför knappt nån inom denna bransch arbetar 100%  Det är mycket att ta in hos alla besök, klienter vill berätta om sina krämpor och alla är de olika och man ställer om inför varje dörr man går igenom. Jag blir inte kroppsligt trött mer än någon gång då man känner att man lyft fel och för mycket men huvudet får ta den största smällen. Man ska vara lyssnande, bemötande, social och förstående och vid dagens slut kan man vara helt utpumpad. Men ändå på ett bra sätt. Ojoj, de är ju så gulliga, säger att de saknat en om man varit borta en tid. Frågar när man kommer igen, helst i morgon. Och en kväll när jag var lite sliten fick jag välsignelse på min väg för det goda arbete jag gör. Då blev jag nästan pyylfärdig av tacksamhet. Glad att jag lärt mej att inte ta "hem" klienterna utan kan lämna när jag har dagen klar. Har jag gjort mitt bästa för var och en så har jag gjort mitt.

Ledig helg och det behöver jag nu känner jag. I tisdags var det 1 år sen jag började på Omsorg och det har varit det mest fantastiska år jag upplevt. Glädje, rikedom (inte i pengar) och lärdom. Så fina kollegor och människomöten.

I går onsdag var jag en timme före arbetet på hjälpmedelsinskolning. Fick bland annat agera klient själv och bli låtsastvättad och påklädd i sjukhussäng. Det var en aha upplevelse att få ligga där i sängen och vara i total behov av andras vård. Det gav bättre förståelse för klient och även en tankeställare till mej som vårdare.

Så fast jag i skrivandets stund är så nedrans trött och skriver fel och får rätta hela tiden är jag innerst inne en mycket nöjd liten människa.