Året som gått

Det börjar bli den tiden på året när man får läsa årskrönikor.
Först hade jag tänkt göra en detaljerad men kom av mej nånstans där i mitten.

Men lite tankar om året som gått i alla fall.
Det här blev året då jag satsade rätt mycket på mina hobbyn. Drejskivan gick riktigt varm i början av året och jag fick till en hel del skålar som faktiskt är i daglig användning. Att äta yoghurt med granola ur en egen drejad skål är kanske bästa starten på dagen. Eller njuta av kaffe i en egen handgjord mugg.
Cyklingen tog också fart och i augusti fick jag hem min landsvägscykel och kände stor lycka över den, en riktig fröjd att dra i väg längs vägarna faktiskt.
Intresset växte och nu går jag i väntans tider på min mtb som borde anlända om några veckor. Jag har beställt båda mina cyklar från Tyskland så det blir lite väntetid eftersom det inte finns nåt lager av dem.
När jag gick igenom året påmindes jag om att jag målat en hel del faktiskt. Målargruppens tisdagskvällar har gjort att jag hållit igång och här på slutrakan fick jag två riktigt roliga beställningar. Att folk vill ha min konst är en verklig tillfredsställelse.
Rest har jag också fått göra.
I april till Florens Pisa och Manarola, så overkligt att jag fått se och uppleva dessa underbara ställen. I dagsläget känns det svårt att toppa, allt satt så perfekt på den resan.
Två gånger till Helsingfors känns inte helt fel då jag trivs i den staden. Så mycket kultur och sevärdheter där. Första varvet var vi också till Hanaholmen för att se Lars Lerins utställning. Det gav också ett pirr då jag gillar hans konst och honom själv som person.
I maj fick jag prata med och krama om Stina Wollter vilket var helt ljuvligt, älskade människa. Så klok, rolig och alldeles underbar.
Vi fick ännu en sommar med Zeb och vi njöt av att få simma tillsammans sida vid sida. Det var lyckliga stunder för oss. Och ännu en jul fick vi ha honom då alla prover visar bra resultat och han har livsgnistan kvar trots många mediciner och säkerligen ont fast han inget visar. Så tålmodig med kämparglöd.
Vi följde en älskad morfar till sista vilan. Han fick ett långt och bra liv med sina 97 år och ännu några dagar före sin död kunde vi ha ett redigt samtal med honom. Älskad och aldrig glömd.
Så mycket sorg i nejden under senhösten. Unga människor som inte fick leva det liv som vi tar så för givet. Det tog mej riktigt hårt och jag fick kämpa för att hålla känslorna i styr. Högkänslig som jag är tog jag till mej allt för mycket och mådde väldigt dåligt där ett tag. Jag hoppas att de anhöriga kan gå in i ett nytt år med förtröstan om att allt blir bra.
Sist men inte minst så tacksam över min familj, min fina gubbe, mina älskade pojkar och kära Lotta. Ni alla gör min dag.
När jag tänker efter har jag haft ett alldeles fenomenalt 2019. Tack för det <3