Jag är som allra duktigast där efter första kaffepausen på arbetet.
Då har jag hunnit vakna till ordentligt och tankarna klarnar och går på högvarv. Det är då det händer allra mest. Då ska jag skurar golvet när jag kommer hem, baka en rabarberkaka. Planera in gäster till lördagskvällen och det ska bjudas på bruchetta och gud vet allt. Jag är så himla duktig just de timmarna.
På eftermiddagen känner jag hur entusiasmen dalar så sakta och jag känner att jag verkligen inte behöver göra allt. Kanske baka den där kakan, skurandet kan jag lämna till helgen.
De sista två timmarna längtar jag bara efter att få lägga mej ner och sova. Jag är så trött så trött i mina krumma ben och fötterna känns som stora tunga elefantöron som jag just och just få släpat med mej.
Kommer hem, matar Zeb och hasar mej till soffan. Zeb buffar mej i armen och har energi som går över mitt förstånd. Viskar åt honom att mamma är så trött så trött, ska bara vila lite. Så han lägger sej snällt på golvet och låter mej vara.
Jag sover över en timme dreglandes på kudden. Vaknar till och faller i sömn om och om igen. Till sist får jag göra en kraftansträngning och kommer i uppsittande ställning. Totalt förvirrad och borta.
Alltså, det känns inte klokt.
Golvet är oskurat, kakan obakad och tanken på gäster fjärran. Men jag är vaken nu och ska ta en kvällspromenad. Efter en regnig dag har vi ett vackert kvällsljus som jag ska ta vara på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar