Be brave and let go

Tre dagar in i februari redan. Det här är en månad som kommer få stor betydelse i mitt liv.

Jag har hängt upp ett litet kort i skrivbordslampan som jag alltid ser när jag sitter här. Be brave and let go. Det är det jag kommer att vara och göra i slutet av månaden. Om två veckor har jag arbetat klart som metallarbetare förhoppningsvis, jag har åtminstone tjänstledigt. Så tar jag ut en veckas vinterledighet och i februaris sista skälvande dagar tar jag mina första stapplande steg mot ett helt nytt yrke. Jag är skräckslagen och så taggad på en och samma gång. Det kom så lägligt och jag kunde inte missa chansen, allt föll så rätt. Men nu tar vi en dag åt gången.

Jag har haft en ledig fredag efter en ovanligt knasig vecka. Det har varit program varje dag och jag har sprungit från arbetet och tillbaka alla dagar. Läkarbesök, fysioterapeut och ultraundersökning av höft har stått på agendan. Nu vet jag i alla fall att jag har nån form av slemsäcksinflammation eftersom det syntes att området var irriterat och vätskefyllt, men det ska inte ge upphov till mina nervsmärtor så mycket klokare har jag inte blivit. Ska i vanlig röntgen nästa vecka för att utesluta artros. Jag tror i varje fall att jag aldrig kommer få svar på detta då det pågått i åratal och ingen ännu har satt fingret på orsaken. Bara en massa gissande hit och tid som kostat tid och pengar. Jag sätter nu mitt hopp till mera omväxlande arbetsuppgifter, att det ska få min kropp att må bättre.

Efter dagens utetur var Bonzo rätt nöjd med att vila i soffan. Själv har jag sysslat med hushållsbestyr i sakta mak och bara varit nöjd med att få tillbringa dagen hemma. Har man sällskap av denna björn behövs inte mycket mer.