Lycka

Lyckan är stor trots allt.
Jag drog på mej sommarflunsan så här passligt inför semestern. Det är väl så att man tar ut sej till det sista och när kroppen äntligen får gå i viloläge slår flunsan in. Nå inte har den stört mej mycket, jag kör hårt med Duact, solhattsdroppar, fischermans friend och vitlök. Däremellan simmar jag.
I natt var jag vaken ett par timmar när snoret rann som värst men då målade jag mandala på sten. Man får ju göra det bästa av tiden tänker jag.

Den semestrande sonen har varit här i dag och fixar upp en gammal cykel till användbart skick.
När han kom in på förmiddagen förundrade sej han över att jag städat första semesterdagen varpå jag sa att det var ett nödvändigt ont för att jag ens kunde tänkas påbörja ledigheten. Du känner frid i själen nu då konstaterade han. Ja ibland behövs inte så mycket före man känner frid, det kan räcka med ett rent köksgolv.
Det som gör mej riktigt lycklig är att se hur Zeb njuter av att simma i ån. Han har aldrig i sitt liv simmat så mycket som denna sommar. Fram och tillbaka och han simmar glatt ut från strand som han aldrig gjort. Det är ju ganska lite vatten nu och inte så strida strömmar vilket kan bidra till att han känner sej säkrare. Dessutom är det säkert mycket skonsammare åt hans bakben så i dessa dagar är det hans motionsgren.
Som om han vill ta tillvara denna sommar, kanske hans sista. Och jag önskar innerligt att det i hundhimlen finns möjlighet att när som helst springa ner till en å eller sjö och ta sej en skön simtur.
Det måste det väl finnas.