Äntligen!

Efter en tid av oro och hopplöshet över alla regler med pandemin känns det nu en aning bättre.
Farmor är inlagd på avdelning tills det hittas en trygg lösning och vet inte var hon är, ser inget i nya omgivningar och ingen bekant hälsar på. Vi har alla varit som bakbundna.
Visst, vi har kunnat ringa och hon har varit glad över att höra bekanta röster men hon har känt sej övergiven av allt och alla. Hon har varit det första jag tänkt på när jag vaknat och det sista innan jag somnat, fy tusan vilken sits vi suttit i.
Men så i går fick jag veta att det nu är möjligt att få träffa henne utomhus, bara man håller ett avstånd. Så i kväll ringde jag och frågade om det är möjligt att de tar ut henne till mej och det var en glädje att se när hon i rullstol kom skuttandes till mej i solhatt och poncho. Vi rullade runt lite här och där i området, satt i de olika trädgårdarna, sökte både skugga och sol.
Ibland var vi båda ledsna över den sits som farmor nu sitter i men jag försökte göra henne på gott humör genom att berätta om roliga saker som händer och naturen som bara exploderar. Gick väl si så där. Men hon var i slutändan väldigt glad och tacksam över timmen vi fick tillsammans. Hade gärna gett en rejäl slant om jag bara fått krama om henne före hon togs in igen.

Farmor doftar på en spirea kvist och får en bit av sommaren som hon inte ser.