Veckans våndor

Det har varit en tuff vecka och det är redan som luften gått ur fast vi ännu har morgondagen.
I helgen blev Zeb hastigt väldigt dålig på att gå. Hans bakben är sluta och vi har av veterinär förstått att så länge han inte ser ut att lida är det okej men thats it. Jag funderade skallen av mej i både sorg och rädsla och sov knappt på några nätter. Vi var helt beredda på att ta det där telefonsamtalet denna vecka och jag var i en dimma och en overklighet som jag bara ville komma ur.
Måndag kväll var jag ensam hemma med Zeb och ångesten och tänkte att inte i kväll utan i morgon när jag inte behöver vara ensam. Tisdagen kom och Zeb karppade upp sej. Iofs visade han inte under helgen på att ha ont utan följde oss som vanligt här hemma men vi lät bli att ta promenader med honom. Men benen började se stabilare ut igen och vi tänkte vi ser hur morgondagen blir. Nu är det torsdag och här tållar han på efter oss ännu och hade världens uppvisning på köksmattan när vi åt, t.o.m lekte med sin boll. Så vad gör man? I dessa coronatider vill man hålla ihop det lilla man har och hitta stabilitet och trygghet, vill inte att allt ska rasera. Själviskt kan nån tycka visst, men jag tror mej känna min hund och hoppas kunna avgöra när han lider. Nu njuter han ålderdomen med en funktionsnedsättning som saktat ner honom betydligt. Vi tar en dag åt gången och så fort vi ser att det går nedför från detta så vet vi att ingen återvändo finns och då avslutar vi vår tid tillsammans.
Också ovissheten om smittospridning sätter sej i skallen och helst skulle vi väl alla stanna hemma från arbetet. Det mysigaste under arbetsdagen nu är pauserna där vi är 6 stycken kvinnfolk som sitter i ett rum med ett stort bord mellan oss och pratar. Alla har vi en oro, äldre personer i vår släkt och riskgrupper. Skönt att ha dessa kvinnor att bolla med.
Som alla företag kämpar också vår arbetsplats och vi är förberedda på permitteringar när inte material kommer in. Bara på dessa dagar har vi sett att det minskar och faktum kvarstår.
Allt detta har lagt sej som en klump i bröstet denna vecka men jag tycker det börjar lätta nu när man fått låta allt sjunka in, accepterat faktum och bara kan se tiden an och göra det bästa av situationen.