Det var tider det

Det här fotot har jag tagit dagen jag blev konfirmerad. Det är gubben eller då var han ju inte ännu min gubbe men i alla fall. Han som kör från församlingshemmet med sina kompisar. Det här var enda fotot jag tordes ta trots att jag hur bra som helst hade kunnat göra det när ungdomsgruppen uppträdde i festsalen efter konfirmationskaffet. Snacka om att va nervös och blyg.
Jo se jag hade spanat in honom med den blå Datsun från början av året och nu var det midsommar.
Den här bilen var det skönaste på fyra hjul jag sett. Hade LA radio och Pioneer stereo. Små silverfärgade högtalare på intrumentbrädan. Man fick ju sitta på en och annan gång till stan och så på gaturally. Det sprakade och knastrade i radion med jämna mellanrum, Kalli kalli, Rudolf och Nisse var namn som fastnat på minnet, sen skulle det bytas kanal och det var ett fasligt ståhej. Värre än dagens mobilanvändande bakom ratten kan jag tro. Ur högtalarna kom det Dire Straits, ZZ Top och Steve Winwood.

I väntan på bussen vid församlingshemmet som skulle ta oss till ungdomarnas lillajulfest. Här hade vi nappats med varandra redan över två månader, ännu döblyga. Jag hade en konfektask åt honom den här kvällen och han hade en nystickad tröja på sej som hans mamma gjort, väldigt fin.

Men herregud, kolla vilken godbit!

Sommaren 1987, vår första sommar och vi besökte hans faster Ruth och Tor i Södertälje.

Så roligt att se igenom gamla dammiga album. Hittade förstås inte det jag tänkt men mycket annat. Börjar jag få dåligt minne nu så kommer jag i alla fall ihåg den här tiden hur solklart som helst.