Vackert från gårdagskvällens promenad. Så konstigt att gå utan hund vid sidan, vet inte riktigt vart jag ska göra av mej. Försökte få en kossas uppmärksamhet och namnet Zeb föll nästan över läpparna då det var precis det samma med honom, var aldrig riktigt frivilligt med på fotografering.
Så perfekt cykelväder i dag och jag ville så gärna tillika som jag var rädd att ryggen inte skulle klara det. Men det har känts riktigt mjukt och bra nu, bara en massa små blånader längs ryggraden efter älgvandringen.
Så vi for iväg i lugnt tempo till att börja med så jag skulle få känna efter och första stoppet hade vi redan efter Edsevö så jag fick stiga av cykeln och göra små rörelser. Allt var gott och vi fortsatte och av bara farten blev slutdestinationen Bryggan vid Öja. Fina cykelleder nästan hela vägen.
En hamburgare och ett glas grön lemonad så var orken tillbaka för hemfärd.
Kisar mot solen.
Här längs med vägen stannade vi till en stund och på andra sidan vägen satt en lapphund och skällde på oss. Jag har sagt att hundar bryr jag mej inte om annat än jag kan tycka de är fina men om jag ser en lapphund är jag rädd att gå sönder. Det här var första lappen i verklighet och jag stannade till och hjärtat bara smälte inför denna lurvboll som satt och tittade tillbaka på oss. Jag gick inte sönder utan blev alldeles varm i hjärtat.
Kaffe vid Strandis.
Sen körde vi rakt mot Sandsund och svängde mot Bennäs för vi skulle ha 100 kilometer när vi var hemma, eller det var väl mitt mål, för gubben enkel match.
Det var ett högt tempo den sträckan och jag måste ha saftpaus vid Bennäs byagård.
Jojo 100 km, där satt den!
Åh va det var skönt att slänga sej på den våta gräsmattan när vi kom hem, tydligen hade det kommit en regnskur medan vi var borta.
I dag har det gått två månader utan Zeb och saknaden har blivit mer och intensivare än vad den var i början. Då var jag väl i ett töcken och inbillade mej att det är bara så här en tid sen kommer han tillbaka och allt blir som förr. Nu har jag insett att vi haft vår tid tillsammans och den är borta och kommer aldrig tillbaka. Och den insikten vrider om den vassaste kniv rakt i hjärtat. Du som har eller haft hund och älskat vet precis vad jag skriver om, du förstår tankarna som snurrar. Men det är väl som det sägs att allt har sin tid och då är det att låta sorgen ha sin, tids nog måste kniven bli slöare annars skulle det inte gå.
Vi satt på terrassen i kväll och solen värmde huden. Jag hade gjort en supergod sallad med kyckling och fetaost och ett glas kallt riesling som en fluga med all makt skulle ner i. Jag sa åt gubben att här har vi himmelriket på jorden nu om man bortser från saknaden efter Zeb och kroppsliga åkommor.
Det är så härligt att man får de insikterna emellanåt.
Vi har haft en alldeles fantastisk dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar