Det är så mycket brunskala där ute ännu. Nåt grönt sticker upp här och där, bland annat i en pallkrage är det växtkraft och jag har ännu inte luskat ut vad jag egentligen planterade där i höstas. Minnet sviker totalt.
Men det är något vackert och vilsamt över det döda, skira från i fjol, bara man tar fram blicken för det.
I mina dagdrömmar tassar jag redan omkring barfota i gräset med vattenkanna i hand. Ser hur sommarbrisen vajar lätt de flortunna kronbladen i blomplanteringar och hör prasslet i trädkronorna.
En nödvändig verklighetsflykt när man snubblar över inlägg där nån sköterska beskriver den fasansfulla död hos nån covid 19 patient hon suttit med. Bannar mej själv att jag fortsatte läsa, att jag inte hejdade mej i tid. Vill inte påminnas om varför jag och många andra inte har arbete att gå till utan ser det som ren och skär egentid.
I arbetet hade vi information om läget och vi samlades alla ute på gården med avstånd till våra arbetskamrater. Hade det varit som förr hade vi nästan suttit varandra i famnen i vårt trånga kafferum.
Nu går vi nästan omvägar och backar om nån kommer för nära.
Jag saknar så väldigt att kramas. Att krama om mina fina pojkar, min Lotta, min mamma, min farmor...Det som varit det mest naturliga och plötsligt så får man inte.
När allt detta är över ska jag ha ett enda stort kramkalas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar