Kämpar på

Jag skulle ljuga om jag sa det går bra.
Men det går, lite i taget.
Jag har så underbara människor omkring mej.
Ta nu gubben min.
I söndags när jag hade sån ångest att jag trodde jag skulle gå sönder la han Zeb och mej i baksätet och körde runt oss i nästan hundra kilometer för att jag inte kunde vara hemma. Jag satt och hulkade och djupandades tills det blev lugnare i bröstet samtidigt som jag smekte den mjuka pälsen.
När vi återvände hem var jag inte riktigt klar så jag pylade ett tag hos svärföräldrarna också.
Så min mamma, min livlina när gubben inte finns hemma.
Hon messar och hon ringer och bryr sej.
I tisdags tog hon hand om mej hela dagen och jag fick vara den lilla flickan som behövde tröst, mat och kärlek. Till henne kan jag komma alla dygnets timmar.
Och svärmor som sagt, som finns här kring stugknuten med en förmåga att få mej på bättre tankar, som är min högra hand när det kommer till odlingarna, som har bär i överflöd i sina frysboxar och öser vitaminer över oss.
Och en väninna som höll mej flytande i går när jag fick sitta hos henne i tre timmar med en stor balja stark varm kaffe. Som just varit i samma situation och som förstod precis.
Att sorgen över en hund inte på något sätt kan och ska förminskas. Att jag ska tillåta mej att gråta när det behövs och skratta utan skuld. Det känns ibland i mej när jag tycker att livet är rätt okej att jag får skuldkänslor för att jag känner just så, för att Zeb inte kan vara med och dela min glädje.
Men jag kämpar på.
Ibland är det ett rent helvete och däremellan är det nästan okej, fast bara lite.
Oändligt tacksam över alla fina människor jag har i min omgivning.