I går blev det traditionell torsdagsmat med ärtsoppa och plättar. Bonzo var en ivrig påhejare under själva processen.
Minst lika ivrig när det kom till att provsmaka. Han har koll på livets goda den unge mannen.
Konstigt hur det liksom tar slut med både ork och ström lagom till fredags eftermiddagen. Totalt urlakad staplar man in genom dörren här hemma och tror inte man ska bli normal igen. Men det tar sej efter en tutistund.
Vi funderade över barns uppträdande i arbetet under kaffepauserna i dag. De som har barnbarn har det i färskt minne men jag får gå till egna barnen och deras spontanitet. När min syster gifte sej år 1998? (skjut mej om jag har fel) så uppträdde Patrik på bröllopsfesten med sången om Råttan Max som de sjungit i barnträdgården. Lillebror Erik ville verkligen inte var sämre så han stod vid micken en stund och funderade ut var han skulle sjunga, till sist sa han att "ja tar sama som Patrik" och så blev det Råttan Max för hela slanten.
När min mormor begravdes 2002 sjöng Patrik på minnesstunden Trygg är varenda fågel och jag får gåshud än i dag av den stunden. Synd att vi inte får lämna med barns spontanitet och självklarhet. Hade inte livet varit så mycket lättare då. Det om det.
I kväll drog vi ut på en skogsrunda gubben och jag, så välbehövlig och gjorde underverk med både kropp och själ. Ännu har jag inte inlett landsvägscyklingen men börjar så smått längta ut till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar