När man inte är så noga

Har gjort den hittills fulaste krans jag någonsin åstadkommit. Grattis till mej!
Men det blev bråttom i skogen. Zeb vädrade fara och blev alldeles ifrån sej vilket gjorde att jag också blev ifrån mej, bröt hastigt ett par granriskvistar och la benen på ryggen.
Väl hemma utan att fått reda på vad det farliga var satte jag mej i växthuset för att binda en krans. Jag är oerhört känslig mot granbarren och kan knappt ta i dem i bara händerna. Därför band jag med handskar på och virade in lite kärleksört i det hela. Ful som stryk men det får duga för tillfället och växthusdörren blev i alla fall mera inbjudande.
Erik har just varit och tittat närmare på sitt jobb som han börjar på i januari och det var en nöjd son som kom hem. Hans egna ord var att det hade inte kunnat bli mycket bättre än så här. Tacksam över att det i dessa tider kan vara lätt att hitta arbete.
I går var också en bra dag trots att det var en dag när man kommer särskilt mycket ihåg nära och kära som gått bort. Jag började dagen med att delta i en kvinnofrukost vid Betania som jag blivit bjuden till. I avslappnad miljö åt vi frukost och drack kaffe. Fick höra underbar musik av Tove Leppilampi och pastor Anna Lena Evehäll från Sverige pratade om mycket intressanta saker. Hon var lite som en frisk fläkt den här dagen. Samtidigt pågick en intressant utställning att titta på men i skrivandets stund har jag glömt namnet på konstnären.
Att titta på andras målningar väcker den egna målar och ritar lusten och i dag ska jag designa årets julkort som faktiskt har funnits i mitt huvud en längre tid redan. Men det gäller ju att komma till skott nångång.