Snön kom

Så ovanligt att vakna till en vit värld utanför fönstret.
Dags att komma nu när man helst skulle sett detta redan för veckor sen. Men Zeb var i alla fall överlycklig och borrade genast ner sej i snön när han kom ut. Dessutom var det massor av färska rådjursspår att snusa fram i. Att han med jämna mellanrum drattade på ändan bekom honom inte eftersom hans fall inte rör sej om så många centimeter. Jag tog för säkerhets skull hjälp av sparkstöttingen för att hållas på fötterna och det var fullt sjå ändå. Otroligt falskt före med is under snön.
Och pojkarna kom hem i dag och jag har så väntat dem, bokstavligen överföll dem när de kom innanför dörren. Att man kan sakna så för bara en vecka! Men alla är vi upptagna med våra program inne i veckorna att då flyter det bara på, men när söndag närmar sej och jag vet att de kommer då slår stora saknaden in. Och jag bjöd dem på sjömansbiff, bärkräm med grädde och gammal julkaka och ett litet sting av saknad sitter kvar i bröstet ännu så här framåt kvällen. Ibland frågar man sej hur blev det så här? vart tog åren vägen? när växte de och blev så självständiga?
Som ni märker av de senaste bilderna är jag inne i nån sorts enkel akvarellperiod. Just nu har jag en känsla av att jag helt enkelt inte blev den konstnär jag lite drömde om en gång. Har väl landat med fötterna stadigt på jorden tack och lov, och kan unna mej lätta penseldrag och tuschstreck och är fasligt nöjd redan med det. Har inte hittat mitt uttryck i konsten och svävar lite hit och ännu mera dit och jag tror aldrig jag kommer att hitta mej själv ordentligt i den här djungeln. Fast jag så gärna hade velat göra det. Men jag är nu bara en sådan personlighet som aldrig kan landa på ett ställe och veta att här hör jag hemma, det här är vad jag är, och detta är vad jag vill.
Så om än jag varken är rådlös, redlös eller byxlös, känner jag mej en smula rotlös.
Men just nu är det enkla former av måleri som tilltalar mej och så får det helt enkelt vara för stunden.