Att ha kärlek omkring sej

Har gräsänksvecka på gång.
Bara hunden och jag hemma om kvällarna och jag njuter. Det betyder nu verkligen inte att jag inte skulle uppskatta att ha gubben och barnen omkring mej, nej men egentid är så otroligt viktig. Att göra vad man vill, äta när man vill, sova när man vill o.s.v. Så är det jätte längesen jag varit ensam hemma flera dagar i streck och visst hade jag kunnat ränna runt i världen och hälsa på vänner men känner att jag behöver det här nu, längtar hem varje dag när arbetsdagen är slut.
Men jag har de som bryr sej.
Gubben förstås, han är en som verkligen bryr sej. Spelar ingen roll om det är han eller jag som är borta, han ringer varje dag. Kärlek.
Det får mej att minnas mormor och morfars kärlek till varandra. När mormor var med sina systrar till Sverige och morfar hälsade på hos oss kunde han inte stanna så länge för "mor Karin" ringer än i kväll.
Sen min mamma förstås. Mammor är alltid mammor och kommer så att förbli.
Hon ringde redan första kvällen och hörde hur jag hade det. Inte gråter du frågade hon, på skämt förstås. Andra kvällen ringde hon och frågade om tiden var lång, de var nog hemma där i fall jag ville komma ut. Men jag avböjde och förklarade att jag trivs riktigt bra i min ensamhet, och hon förstod som den mamma hon är. I kväll, den tredje kvällen har jag skickat ett sms: Till kännedom, jag mår bra. Har just ätit nötpepparbiff med wockade grönsaker och 1 glas rött (naturligtvis) Njuter av ensamtid. Kram! Så nu behöver hon inte oroa sej.
Men visst väntar jag på helgen när jag har alla samlade omkring mej igen.
Annars har det varit tuffa dagar känslomässigt.
Nåddes av ett dödsbud tidig tisdag morgon.
När en människa mitt i livet alltför hastigt rycks bort och kvar lämnas ungdomar som redan tidigare lagt sin pappa i graven då lämnar jag stå undrande. Undrande var den guden finns som vill alla människor väl. Varför inte ta nån som ligger år ut och år in på bädden och inte längre är medveten om vad som händer runt omkring. Varför ta båda föräldrarna av barn och unga som ska börja stå på egna ben. Jag kan varken förstå eller acceptera och står så här med alla frågor obesvarade.
Så har de första snöflingorna fallit och jag tror jag var den enda på arbetet som var glad över dem. Men de var mycket kortlivade och försvann lika hastigt som de kom. Men de varslade om vad som komma skall och då gäller det att vara förberedd. Patrik var så vänlig och bytte till vinterdäck åt mej på förmiddagen så jag och bilen är redo.
Kanske ett svamligt inlägg men så blir det när man skriver om allt och ingenting.