Hårboll

Största slarvern i vårt hus är garanterat vår fyrbenta vän.
Ibland frågar jag mej hur i all världen vi skaffade hund när vi hade lagom städat och golv som var i gott skick. Men det är bara när jag är trött och hårtussar flyger kring fötterna. Nu för tiden har vi jämnt skräp på golven och repor av klor av hund som jagat boll och bromsat med alla fyra. Men lite (eller mycket) skit i hörnen är en bisak när man har en trofast, kelsjuk och den bästa fotvärmaren som finns till vän. Att lägga armarna om honom och borra in ansiktet i pälsen är en ljuvlig känsla.
I dag skulle det städas. Tog fram Zebs kam och skulle kamma igenom pälsen före så skulle det vara lite mindre flygande päls efter städningen. Zeb är alltid glad åt att se kammen och spelar nästan över av iver. Visst går det bra en stund men när vi kommer till bakbenen vill han inte längre vara med. Otroligt känslig i bakbenen är han och börjar åla och svänga sej hit och dit för att slippa. Men då spänner jag ögonen i honom och säger att är du ingen snäll "Zebu" nu och ligger stilla så blir det inget godis! Vid ordet godis stiger öronen rakt upp och en intensiv ögonkontakt uppstår varefter öronen trillar ner och han är besegrad, åtminstone för en liten stund till. För vem kan motstå en liten godisbit om man varit duktig? Inte vår hårboll åtminstone.