Kärleken till sin hund

I går var det första gången jag riktigt fattade att Zeb faktiskt kan bli så dålig och vi får börja tänka om. Lyckligtvis verkade det bara vara en förvarning för nu är han sej lik igen. Men så dålig att gå som han var på vår lilla promenad har han aldrig varit. Om det var nåt som möblerades om i hans ben eller vad som hände har jag ingen aning om men vi tänkte aldrig komma hem till trappan.  Ena baktassen vek sej på ett onaturligt sätt och han stannade flera gånger och bara tittade med sina sorgsna ögon upp på mej. Precis som om han ville meddela att det här går inte längre.
Han var mycket stilla hela dagen och om det bara gick så snurrade han endast på baken om han behövde röra på sej. Jag grät floder naturligtvis, det kommer aldrig bli lätt när det gäller Zeb. Hans liv har inte varit lätt från början och det kommer sannerligen inte att bli ett enklare slut.
"Det är ju bara en hund, kanske flera av er tänker. Men då har ni aldrig haft en hund, inte en sån som Zeb. Han var en tröst när ungarna flyttade ut och han har funnits här kvällar när gubben arbetat. En glädjekälla med hur mycket kärlek som helst i sin lilla lurviga kropp.
Mot kvällen for jag på en ensam promenad för att lätta på alla tunga tankar som flöt omkring och tänkte på vad vi pratat om hemma att han i alla fall lever på övertid om man tänker på allt han gått igenom. Natten när anfallen inte ville ta slut och han rev sönder bänken i baksätet på bilen när vi körde till stan i sina återkommande anfall. Pojkarna här hemma hade redan sagt hej då till honom för vi visste alla att det skulle till ett under om han överlevde. Vi tillbringade större delen av natten hos jourande veterinär och han inte heller gav oss nåt hopp. Zeb fick så mycket mediciner att sista sprutan han fick hade vi femti procent chans att han skulle klara det och andra halvan att hjärtat skulle stanna.
Vi hade inget att välja på, bara att försöka. Anfallen lugnade sej och när femton minuter gått utan ett anfall väcktes han sakta upp ur sin narkos. Klockan var sex på morgonen när vi kom hem med en hund som benen inte bar och vi la honom på mattan i vårt sovrum. Minns ännu när storebror vaknade och såg att vi hade med oss Zeb hem. Han satte sej hos honom och viskade "vilken fighter du är"
Ja herregud så många tårar jag fällt.
Detta är flera år sen och jag borde vara tacksam över att vi fått ha honom så länge, men det känns inte tillräckligt länge. Nu klarar vi anfallen som endast rör sej om ett par i året i och med mediciner men när höfterna är slut och det är förkalkningar mellan ryggkotorna som gör att känseln i bakbenen är minimal så finns det inget att göra. Värkmedicin förstås men så får vi själva se efter tecken när det inte går längre, eller Zeb själv visar att nu orkar jag inte mer.
När jag kom hem efter att ha rensat hjärnan kommer en glad Zeb skuttandes mot mej och hoppar jämfota upp på terrassen som han tidigare under dagen släpat bakbenen över. Det allra ondaste hade tydligen släppt och det allra tyngsta inom mej släppte också.
Nu ser vi tiden an och tar ingenting självklart.
Kärleken till sin hund förstår man bara själv.