Det är som om dimman vi lever i nu också har slukat alla ljud. Som att man går i ett ljudisolerat rum. Endast knastret under mina skor och Zebs flämtningar, men stannar vi upp är det knäpptyst. Spooky!
Känner att jag nu gör en ordentlig revolt.
Efter sommarens alla benrakningar låter jag växtligheten frodas och bejakar grottmänniskan som bor inom mej. Undrar hur lång beklädnad den kan vara till jul? Kanske så långt att det går att binda små bjällror kring bena och köra sitt eget bjällerklang.
Sånt kan dimman göra med folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar