När man minst anar

Jag har fått lite nya arbetsuppgifter om dagarna och jag trivs.
Sitter för mej själv med svettsglasögon och hörlurar inklämd mellan hyllor och löder med gas och lever i min alldeles egen lilla värld. Skulle jag inte ha radio i lurarna hade jag ingen aning om vad klockan är och när det är paus. Det behövs inte mycket för att få mej att trivas på arbetet, att få arbeta självständigt och hålla på med "smopåtas" det är verkligen min grej. Jag är bara på inlärning ännu men hoppas på att bli en duktig löderska.
Så när man nöjd kommer hem efter dagen, får sej en powernap och risgrynsgröt i magen känns det bra. Tar en sväng ut med hunden och beundrar den oändliga stjärnhimlen och önska man kunde plocka ner åtminstone en liten stjärna som skulle lysa för en när det känns mörkt och kusligt. Hinner bara svänga in på gårdsplanen igen när jag fattar att nu är nåt på gång med Zeb.
Hans lilla kropp skjuter rygg och han raglar omkull. Ett anfall på gång. Talar lugnande med honom och känner mej själv väldigt lugn och sansad, jag börjar ju bli van. Han söker kontakt med mej hela tiden men anfallen drar ut på tiden och jag har mobilen i fickan och ringer efter Patrik som är där inne. Hastigt kommer han också ut, det känns ju så mycket tryggare att vara två i den kalla kvällen. Hinner tänka ett och annat tills det lugnar ner sej och Zeb kan börja gå omkring normalt igen. Han är alltid lika glad när det är över och svansen går som en propeller. Närhet vill han också känna efteråt och vi hade ett mysigt kramkalas  på köksmattan när vi kom in.
Men där ute i mörkret när jag ännu inte visste hur det skulle gå, om det skulle lämna på och komma anfall på anfall eller om vi ännu en gång skulle slippa undan med blotta förskräckelsen, hann jag tänka många tankar. Så mycket har jag/vi funderat hur fruktansvärt ont det än gör, att en till natt som den vi upplevde på veterinärjourmottagningen för snart ett år sen går vi inte igenom en gång till. Det var ohyggligt att se på Zeb då och hur det härjade med hans kropp och inga mediciner ville lindra anfallen. Nej blir det flera sådana utryckningar så väljer vi att avsluta hans liv. Det blev för mycket för hans hjärna senaste gång och lynnet förändrades och man vet ju inte hur ett lika långvarit anfall ytterligare skulle förändra. Hoppas innerligt att vi inte ska behöva ta det beslutet för det kommer att göra mej till ett vrak, men vi behöver ändå vara beredda på att det värsta kan hända en dag.