När smilet lämnat på

Det känns lättare nu.
Jag vet att jag fick en tavla med i utställningen. Lämnade in två och fick med en, det är rätt bra tycker jag. Nu skriver jag lugnt och sansat men ni ska veta att utanför Tobaksmagasinet kom det segergester och glädjetjut och sonen som var med för att prova nya arbetskläder himlade med ögonen men var klok nog att gratulera och låta sin mamma hållas.
Strax innan vi körde in i stan spelades Studio Killers låt Who is in your heart now when Leonard Cohen singing Hallelujah. Jag tog det som ett tecken att det skulle fixa sej och när jag steg in i galleriet så hände min tavla av Cohen där.
Ingen akvarell den här gången utan en blyerts som jag är vansinnigt stolt över, nåt av det bästa jag gjort om nån frågar mej.
Det gör något med självförtroendet också, något positivt. Jag kände hur jag rycktes upp lite grann ur skorna just där när jag fattade att en tavla kommit med. Jag har en lång down period med mitt skapande även om jag inte släppt det helt och hållet, det kommer jag aldrig att göra utan kommer envist att klamra mej fast även om det bara är en skör tråd att hålla tag i. Så pass mycket glädje ger det även om prövningarna är många.
Nu ska jag bara njuta av glädjekicken den här dagen gav och vem vet om jag producerar nåt ännu på småtimmarna i rena ivern.