Tröttisar

Voj jestas ändå!
Att vara till veterinär tar på krafterna för både folk och fä.
På grund av blodprovet fick Zeb inte äta mer än morgonmålet och få sina piller förrän provet var taget. Han som är van att vi ska hämta in honom om mornarna och det ska serveras från höger och vänster, han fick ligga där ute och blicka övergivet in genom rutan. Vi sparade ätandet helt enkelt till lite senare när kvälljobbaren vaknat och kunde ge honom ett par timmar senare. Annars hade det blivit en ofantligt lång och hungrig dag. När vi då kom hem fick han heller ingen mat som han också är van vid och vid det här laget var han mycket missnöjd och fundersam. Men när det blev tal om bilresa fick han annat att tänka på och snurrade mest omkring på golvet och sprang i fötterna på oss.
Väl framme var det försening på nästan en halvtimme och en hund satt ännu och väntade på sin tur. Det blev ett hysteriskt kanon i skällande och morrande och Zeb fick helt enkelt återvända till bilen.
Så blev det äntligen vår tur och munkavlen åkte på. han darrade som ett asplöv där på undersökningsbordet och skulle därifrån med all makt. Han var så högt uppe att han stod med ena bakbenet på min axel före vi hade brottat ner honom igen. När han sen förstod att det inte lönade sej att streta emot tryckte han sej uppefter mej och la nosen på min axel. Nu fick de göra vad de ville medan han flåsade mej i nacken på gränsen till hyperventilerade. Han vaccinerades mot kennelhosta och så togs det ett par rör blod ur frambenet och han var så duktig.
Och nu är vi hemma och rätt så urlakade båda två. Förhoppningsvis tar det länge till nästa gång.