Stressömtålig

Jag har väldigt svårt att hantera stress.
Mår som bäst när jag har så lite program som möjligt.
I helgen när skola gick av stapeln hade vi filmteori, vilket inte överhuvudtaget inte intresserar mej. Hela fredagskvällen satt vi och såg filmklipp och hur de kommit till och blivit klippta i precis rätt ögonblick. De absolut största filmmakarna förklarade och förklarade lite till. Dessutom på engelska och utan svensk text. Ögon och öron blödde och träsmak i röven var ett faktum.
Lördagen fortsatte med att vi skulle skriva och beskriva karaktärer,lära oss vem som är protagonisten och vem som är antagonisten.Veta när olika svängningar kommer i en film och var klimax finns. På en halvtimme sent på eftermiddagen, kring fyra ungefär skulle vi tänka ut en egen film med våra tidigare påkomna karaktärer. Så skulle vi skriva ner en "pitch", alltså en kort sammanfattning av hela filmen på en A4. Där och då kraschade mitt hjärnkontor fullständigt och jag hann få till några meningar före det sa stopp. Till råga på allt skulle vi stå inför klassen och berätta om vår film och den trotsiga forna eleven vaknade till liv i mej så när det blev min tur vägrade  jag helt enkelt, sa att jag inget har att komma med.
I mina och många andras ögon var denna helg ett bottennapp. Alltför mycket teoretiskt och väldigt svår. Dessutom blir nästa skolhelg en fortsättning på denna, garanterat snäppet värre och dessutom har vi hemläxa över valfri film. jag vet vilken film jag kommer att välja men skuffar det än så länge under mattan.

I allt detta har det varit mycket med utställningen att tänka på och utan att man menar det så snurrar det i skallen hela tiden. Saker man inte får glömma, gör ändringar i målningar in i det sista. Sover dåligt och ska svintidigt upp på mornarna. Ligger på övervarv hela tiden.
Känner att det börjar säga till nu. Efter morgondagen kommer jag att falla ner som en blöt disktrasa.
Men så har det varit fruktansvärt roliga dagar nu också.
I dag fortsatte vi med en pressinfo i gallerian och sista putsningen. Ändå så super roligt att få göra denna tillsammansgrej med underbara människor som jag lärt känna under två års tid. Stina och Solvej som jag inte visste vem som var vem i början, så visade det sej att de var syskon. De var de svåraste. En ära att få vara i samma grupp som Esse Håkan, en naturbegåvning av sällan skådat slag.
Purmo Håkan som jag visste vem var genom hans fru och sist men inte minst Carita som jag kommit i kontakt med genom åren i MI. Det gläder en icke pancho att få känna tillhörighet i detta sällskap.
Och nu hänger vi i Rådhusgalleriet. Det ni.