Renata

Men sorg läste jag dagens tidning och under morgonlänken hann jag tänka många tankar som tog mej långt bak i tiden.
Jag växte upp med ständiga urinvägsinfektioner, de avlöste varandra och jag åt en massa mediciner. Detta innebar också många sjukhusvistelser som blev till stor fasa och förskräckelse för en redan rädd liten flicka. Det stora tvättrummet med badkar där jag skulle duschas och vägas, vitt och sterilt  och doften från det rummet sitter ännu i näsan. Det skulle kissas i otaliga koppar, det var lavemang sprutor, och slangar som skulle tryckas upp i urinröret som gjorde ont. Kall plåt i röntgensalarna att ligga på när njurarna röntgades och en blåsa som var färdig att spränga men jag fick inte kissa före bilderna var klara. Sen drogs snabbt pottan fram och jag fick släppa allt där uppe på britsen. Som liten flicka med främmande människor omkring mej blev jag räddare för varje gång, jag visste ju vad som väntade.
Men uppe på avdelningen fanns en kvinna som på nåt sätt blev min livlina när inte mamma eller nån annan kunde vara med mej. Renata, med de vänliga ögonen, det mjuka sättet och tid för den lilla flickan. Jag brukade söka upp henne i avdelningens lilla kök och sitta på en pall när hon höll på med sitt. Hon frågade alltid om jag hittat nån bra bok att bläddra i före jag somnar om kvällen och när jag var lessen att hon skulle åka hem så lovade hon att när jag vaknar följande morgon finns hon åter på plats och hon höll vad hon lovade. När jag grät vid ytterdörren och inte ville att mamma skulle åka och lämna mej tog Renata hand om mej och talade lugnande och mamma kunde åka.
Hur många gånger stod jag inte vid de stora fönstren och tittade ner på taket vid ingången. Bara jag fick upp fönstret kunde jag hoppa ner på det och smita, så många våningar var det ändå inte.
Åren gick och den lilla flickan blev stor.
Jag fick mitt första barn och på den tiden arbetade Renata på BB. En dag gick jag för att prata med henne och berättade om mina många sjukhusvistelser som barn. "Du är flickan med urinvägsinfektionerna! sa hon och lyste upp. Tänk att hon mindes efter alla år som gått. Jag fick chansen att tacka för all tid hon lagt på mej och säga hur viktig hon var för mej under sjukhusvistelserna. Senare har vi också stött på varandra under olika evenemang.
Utan Renata vet jag inte om det hade gått att hålla mej på sjukhus. Jag kommer aldrig glömma henne.