Lite segt att slå upp ögonen en söndagmorgon när stora blöta snöflingor lägger sej som ett täcke på marken för att sen bara bli till blöt äcklig geggamojja. Grått och trist och ett huvud som har ett dunk nånstans där bak som kan bli jobbigt än idag.
Efter ett par baljor kaffe och ett svep igenom tidningen tvingade jag mej själv ut med Zeb i det ack så oangenäma vädret. Det blöta har en tendens att söka sej innanför kläderna och glasögonen var snabbt kladdiga och igenimmade. Svamlade fram där utefter skogsvägen som i blindo. Zeb verkade lika avtrubbad som jag efter att ha varit kärlekskrank i flera dar. Men matvägrar man tillräckligt länge blir man svag, så är det bara.
Gårdagskvällen var en riktigt trevlig tillställning med musik för alla smaker. Men som alla föräldrar så drar man hemåt och Orion fick mitt modershjärta att slå lite snabbare och ögonen tåras vid de första ackorden. De här grabbarna är helt enkelt superbra. Nu är dock en liten kyrksal för liten för hårdrock och deras musik sprängde nästan väggarna. Men i stora festsalar eller utescener kommer alla instrument till sin rätta.
Jag faschineras så av sonens gitarrspel och den iver han haft att lära sej. Inte en lektion har han tagit utan klinkat sej fram och tagit det mesta från datorn. Ville egentligen inte att han skulle sätta sina sparpengar på gitarrpaketet som han tjatade om för flera år sen men han var envis och gav sej inte. Vi föräldrar hade på klart att det bara är nåt som blir liggande sen men vi har verkligen fått se annat.
Själv har jag aldrig haft tålamod nån längre tid med nånting överhuvudtaget utan är alltid på väg mot nåt nytt, åtminstone i tankarna.
Började själv ta pianolektioner för Bengt Forsblom i lågstadiet och jag var garanterat den mest tröglärda elev han hade, men han hade istället all tålamod som behövdes. Tröttnade och kom på att det säkert är gitarr som är mitt instrument. Hade en gitarr som pappa köpt åt mej och började ta lektioner för Kaj Nummelin. Det enda jag kommer ihåg från de lektionerna är hur långa starka naglar han hade. Såg ut som om tumnaglarna var förstärkta på nåt sätt, istället för plektrum då antar jag. Så mycket för mitt gitarrspel. Sen var det fiolens tid. Jonas Borgmästars lurade mej att pröva på det instumentet. Jag följde med mamma på folkdanskursen när jag var i 10,11 års åldern och när jag inte fick agera danspartner åt någon så satt jag bredvid Jonas på scenkanten och följde med hans spelande. Så mellan nån polka och menuett när dansarna hade stint och fick öva stegen utan musik fick jag hålla hans fiol och liksom känna på. Det väckte en längtan om att kunna hantera instrumentet och ledde mej till lektioner med Marianne Maans. Hon hade också en ängels tålamod kan man säga.
Så jag är mäkta stolt och förvånad över sonens framfart med gitarren och har lärt mej att det jag är bäst på är att lyssna på musik, det tröttnar jag garanterat aldrig på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar