Småpanik

Det här med att vara hundägare har ju sina sidor.
Och särskilt om man har en hund med epilepsi som behöver två olika sorters piller både morgon och kväll.
Nu är det ju så att även jag har mina piller så på mornarna är det pillerrumba på hög nivå.
Alltså var det samma procedur i morse. När jag borstade tänderna slog det mej "Zebs medicin... svalde han eller jag den...? Det är i såna ögonblick paniken smäller till på fullt allvar. Tog jag Zebs medicin i morgonyran? Jag hade totalt tappat bort minnet av att jag gett hunden något, däremot visste jag att jag svalt piller med ett glas vatten.
Nå tänkte jag, det lär väl ska visa sej så småningom.
När vi kom till arbetet höll jag extra koll på min svansföring. Rätt okej enligt mej själv. När jag rattade trucken mellan hyllorna slog det mej att är jag ändå inte lite groggy? Hur beter sej hans medicin i min kropp? Växer det ut grövre morrhår på mej? Skäller jag mera än normalt?
Allt jag gjorde och allt jag kände analyserade jag i en och en halv timme. När jag då ännu tyckte jag var rätt normal drog jag slutsatsen att jag ännu en gång lyckats fixa pillerrumban rätt.