Slutspurt

Ja jösses alltså! Allt får man då för sej.
Det var igår vi kom in på det där med att cykla runt Lappajärvi. Gubben har gjort det tidigare och 70 kilometer har verkligen inte lockat mej. Men hur det nu var så hade jag fått in tanken i skallen och gick liksom inte att komma ifrån. Det vore ju ändå lite häftigt att klara det för en lat och smårultig kvinna i sina bästa år.
Och när jag slog upp gluggarna till en klarblå himmel i morse fanns det ingen återvändo. Gjorde en i stil med hotellfrukost boostad med vitaminer och proteiner och var taggad till tusan. Tur att man har en gubbe som hänger med i de flesta svängar.

Slängde in cyklarna i svärfars paketbil och bilade iväg till Halkosaari. Därifrån började trampandet. Underbart vackert landskap och vissa avundas man verkligen över att de har hustomt med vyer över sjön. Det gick otroligt bra första halvan av vägen. Vid ca 20 kilometer stannade vi för drickapaus, då frågade jag gubben eftersom jag ännu var lite osäker " att hur går det nu om jag verkligen inte orkar runt? Ja då finns det inget annat än att du lämnar hit blev svaret. Så jag trampade på och kollade att det faktiskt ökade kilometer efter kilometer på mätaren.
Mördarbacken är ett begrepp inom skidåkning. De finns också inom cyklingen och det fick jag uppleva idag. Håhå säger jag bara! Det var en sugande lång uppförsbacke som aldrig ville ta slut. Efter halva backen hängde tungan dit mellan spolarna på framhjulet och pulsen flera hundra. Benen som spagetti och hela jag var färdig att ge opp. "Behöver du inte ha en pisspaus? försökte jag med med nej gubben höll tätt och färden fortsatte uppåt.
Åtminstone fick jag känna av hur verkligt bra cykelskor är när man också kan dra upp tramporna och inte bara trampa ifrån.
På nåt märkligt vis kom vi oss upp och jag låg mer som en våt och sur disktrasa över cykeln flämtandes. Men går det uppför så går det nerför och snabbt hade jag glömt eländet och njöt av ljumma vindar som smekte ansiktet och hjulens spinnande när vi släppte i nedförsbackar.
Ganska på halva pausade vi med kaffe och smörgås och redan det var som en seger. Men efter det var det inte lätt att komma igång. Lårmusklerna vägrade samarbeta och dessutom hade vi ändrat riktning och hade lite motväder. Gubben for upp och dra och jag fick ligga bakom i suget vilket alltid är lättare. Så småningom började det rulla allt lättare och jag kunde åter njuta av färden.

På ett ställe svängde vi av vägen och där fanns simstrand med brygga och så gott som folktomt. Jag var inte sen att kasta kostymen och ta sommarens allra första simtag. Kallt som sjutton men uppfriskande och jag var som en ny kvinna med nya tramptag efteråt. Och hur det nu gick så kom vi oss runt och det kändes riktigt bra i bilen på vägen hem. Det här blev lite som mitt maraton, fast med välbehövliga pauser då. Slutspurten på vår ledighet den här sommaren. I morgon börjar allvaret igen och fritid och galna upptåg blir det mindre av. Men kanske vi fått av den varan nu för en tid framöver.