Vilka sommardagar som vandrar förbi nu.
Eftersom det är arbete som gäller ännu suger jag kroppen full av sommarkänslor och dofter de kvällstimmar jag hinner.
Varm i kroppen efter cykelturen från arbetet bestämde jag mej för att ta Zeb med och gå ner till ån för lite sommarsvalka. Zeb gillar att gå vid kanten och undersöka saker och ting men när jag drar ut honom på djupare vatten är jag inte pop. Fast jag håller båda armarna under magen på honom och talar lugnande till honom medan han simmar för kung och fosterland så märker jag att han är fem före att hyperventilera, så äckligt spännande är det.
Så kommer gubben på att månne inte han också ska i ån och jag som ännu inte hunnit byta om går naturligtvis med. Så skönt och svalkande och så tacksam att min plats på jorden blev ett stenkast från en vacker å.
Så överraskar storebror med att komma hem och så ser jag mina pojkar traska iväg ner till ån de också. Det är nånting fint med att se dem vandra iväg bredvid varandra. Märker jag är lite blödig ikväll, men det är väl inte förbjudet att vara det. De är ju det finaste jag har.
Själv har jag bundit upp gurk och tomatplantor som växer fint och talat snällt med vinrankan att hon inte får ge upp utan kämpa kämpa. Hon mår mycket bättre nu när hon fick ny jord kring fötterna och jag ser att hon avancerat lite men det går trögt. Huvudsaken att hon överlever, mer begär jag inte.
Följer med spänning med min pion som har hela två knoppar. Fick en rotklump i min hand i våras och vågade inte hoppas på så mycket. Bara nu inte Zeb går och biter av knoppen som han gjorde med en ros... Satt sen bredvid den avbitna knoppen och såg totalt oskyldig ut.
Tillika för jag en kamp med flugorna, en ojämn sådan. Har haft ihjäl sex stycken inomhus och tjugo på ytterdörren. Galen tycker kanske nån. Kanske, det men jag tänker som så att det är tjugo mindre som har chans att pila sej in när dörren öppnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar