Ovanligt pigg efter en strävsam dag drog jag på mej pjäxorna, steg på skidorna och stakade i väg.
Luften var härligt syrerik och det var tyst och fridfullt. Mycket oljud i arbetet och med Peter Apelgren en halv dag i lurarna så kan vem som helst behöva tystnad. Inte för att jag klagar, jag har skrattat för mej själv åt dråpligheterna han levererat och det har varit självvalt. Men skönt med noll ljud i öronen.
Helt tyst var det ju ändå inte för spåret har sjunkit ihop och på det bildats en isskorpa. Och jag med mina pjäxor modell fartygsbreda gjorde att det var ett krasande ljud hela tiden. Dessutom högg det i jämt och ständigt och rätt vad det var stod jag på näsan med knät i backen först (eller i kanten på skidan vilket verkar vara mera troligt). Sprattlandes en stund tills jag lokaliserade upp och ner, höger och vänster skida. Vilken förödmjukelse, mitt emot svägerskans vardagsrumsfönster och allt. Hoppas de var upptagna med annat och inte stod med näsorna tryckta mot fönsterrutan.
Fortsatte med ordentligt ömmande knä, det trilskande dessutom. Ut efter spåret finns avtryck där rådjur haft sina legor (googlat mej till det ordet) När man kommer till min vurpa kan man tro att självaste bambifar legat där och bäälist.
Spåret blev ju bättre varv efter varv och snart tordes jag svinga stavarna mera men hungern rev i magen och den picklade rödlökens lockelse blev mej övermäktig.
I skrivandets stund sitter jag med blåsvullet knä och skidmunderingen centrifugerar i tvättmaskinen.
Blir inget åka av i morgon har jag på känn, får vara glad om jag kommer mej ur sängen.
Är dock vid gott mod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar