Drog mej länge i morse. Njöt av första natten med ett nytt fluffigt täcke jag köpt för ett presentkort. Ville aldrig gå upp utan borrade mej längre och längre ner i madrassen. Kaffedoften fick mej ändå att till sist vältra mej ur kokongen.
Skruvade upp den vita knopplisten i sovrummet under spegeln och hängde sommarväskan, nån tygpåse och armband där. Allt i samma nyanser.
Förmiddagen var klädd i sin vackraste dräkt.
Jag njöt mej alldeles full av lycka över Zeb, som ivrigt trippade fram, nosade och undersökte allt som fanns att undersöka. Jagade små isbitar som jag sparkade till honom. Full av liv min älskade vän.
I mitten av veckan trodde jag inte vi skulle få uppleva denna lördag tillsammans. Trodde att detta skulle bli dagar jag fasar för, dagar i sorg utan vår hund. Jag har fällt så många tårar de senaste dagarna när benen inte burit, när jag fått ta honom i famnen och bära in honom de sista metrarna.
Funderat på gropen som ska grävas i frusen mark. När det fasansfulla samtalet till veterinär ska göras.
Och plötsligt är han mycket piggare, springer till dörren när vi kommer hem. tar sej nästan upp i soffan utan problem.
Så i dag kunde vi göra en runda till skogen utan några problem. Han var glad och så lekfull och naturligtvis måste jag gråta en skvätt av bara farten.
Vet ju att detta inte håller i längden, obönhörligt närmar sej slutet. Men bara det att vi ännu fick en helg värdig en hund gör mej så oerhört tacksam. Detta att kastas mellan hopp och förtvivlan gör mej helt slut.
Med Zeb på köksmattan har jag bakat hamburgerbröd tills våra ungdomar anländer i morgon och gjort mera picklad lök (kan man föräta sej på det?)
Saknade farmor i samma veva så det blev ett besök hos henne också här på kvällskvisten. Tänk att hon på januari månads sista dag blir 92 år. Helt underbart när alla andra gick så tidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar