Så har vi igen ett veckoslut och endast en vecka kvar till semester.
I kväll har jag trots allt lite svårt att slappna av helt och fullt. Känner att andetagen är lite ytliga och en oro finns i kroppen fastän den troligtvis är obefogad.
Erik och två kompisar drog i väg med tåg till Helsingfors tidigt i morse för att uppleva Tuskafestivalen (Finlands största metallfestival) och framför allt Megadeth, Eriks stora favoriter.
I somras när han och en kompis var på Ozzy var det annorlunda, då fick vi vara taxi och föra dem till festivalområdet och sen hämta. Men att se alla vildingar, svarta runt ögonen och oxringar och kedjor gör ju inte att man som mamma blir lugnare precis. Men allt hade gått städat till och precis som i Jeppis var det de äldre som hade svårt att gå rakt genom porten när konserten var slut.
Men nu är de alldeles ensamma i den stora staden med många tusen metallfans och visst unnar jag honom det. Måste förstå att när ens lilla son är nästan 1.90 i strumplästen och jag alltid får se upp när jag pratar med honom inte är så liten längre och faktiskt börjar klara sej på egen hand.
Så igår kväll gav jag honom en banan som jag tyckte han kunde lägga i väskan för säkerhets skull i fall han skulle bli hungrig. Blicken som jag fick och svaret att han inte skulle ha nån banan gjorde att jag själv visste att det var ett steg över gränsen och då ska ni veta att han har en ängels tålamod med sin fjolliga mor.
Fick höra i dag när det diskuterades på jobbet om bananer att andra i min ålder ännu har mammor som kommer med bananer bara så där i fall att.
Så jag vet att jag blir en sån mamma i framtiden som kommer att gå med bananer i handväskan i fall jag träffar på mina hungriga fullvuxna ungar ute på stan.
Han skickade ett sms strax före ett i dag att de nu är på området. Gott och väl så långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar