Hej igen

Det känns väldigt längesen jag skrev nåt här.
Jag har besökt huvudstaden och musikvärlden har mist en fantastisk musiker och människa.
Allt kom liksom på en och samma gång och jag har så svårt att få in i mitt huvud att han verkligen har gått vidare nu vår älskade Leonard Cohen.
Natten till fredag sov jag oroligt, kanske en undermedveten resfeber. Ibland behövs det inte så mycket. Klockan 03.00 var jag klarvaken och låg och vände mej. Nångång före 04.00 slog jag igång fb på mobilen och det första inlägget var från Leonards sida där hans son Adam tillkännagav att hans far gått bort. Att han somnat in stilla i sitt hem i Los Angeles.
Jag trodde jag skulle gå i bitar. Jag har alltid vetat att jag skulle sörja mej fördärvad när denna dag kommer och brukade säga åt gubben att jag får sjukskriva mej i den stunden. Nu skulle vi, mamma syster och jag hoppa på tåget om några timmar, ha roliga dagar i Helsingfors, och så kommer en sådan nyhet. Och visst, jag grät en skvätt, det förnekar jag inte. Och jag vet att jag långtifrån är ensam om den saken. En hel Cohen värld sörjer. Och när ena sonen skrev att han just läst vad som hänt men hoppas att jag ändå ska få en bra dag, ja då grät jag ännu mer.
Men vi hade två härligt roliga dagar i huvudstaden. Vi är ett tajt gäng vi systrar och mamma. Saknar dem redan. Och det var mycket Cohen snack trots att syster inte har den feelis över mannen som mamma och jag så tror jag hon förstod att åtminstone jag måste få återkomma till honom mellan varven. Vi såg på nyheterna om honom före vi gick ner till hotellrestaurangen på kvällen för att äta och vi länsade R kioskerna på dagstidningar som skrivit om honom på lördagen.
Vad ska man sen tro om det att vi nu fick samma rum på hotellet som mamma och jag hade på hans sista konsert år 2012. Om vi då skulle ha vetat att nästa gång vi står i detta rum har vi just fått ta del av dödsbudet. Ganska galet.
Så jo vi spenderade många timmar i affärer, mest för att titta klämma och känna. Kaffe och bakelse var väldans viktigt för att orka. Och efter en kall vandring vid salutorget var det skönt att komma in i värmen vid det vackra Kappeli för varm glögg.
Jag hade tänkt mej till Ateneum på utställningsbesök men så gick vi in i en affär och där hängde lampan. Och jag bara ååååååh... Kärlek vid första ögonkastet! Dessutom var den mycket billigare än jag vågat hoppas på och visste att tar jag inte hem den nu så sliter jag mitt hår i veckor sen.
Så jag köpte lampan, lämnade den i affären tills det blev dags att åka hemåt och hade tunnelseende efteråt. Inte köpa, inte vilja ha, allt är fult, ungefär så såg mitt mantra ut efteråt. Och jag bestämde att Ateneum helt enkelt får vänta på mitt besök. På hemvägen hade lampan en egen plats i tågvagnen.

Ibland kan ett impulsköp visa sej vara precis det som behövs.