Bastu på det

Jag ivrade till här kring middagstid medan jag rörde i risgrynskastrullen.
"Om vi skulle dra upp ett skidspår här hemma, det har ju kommit rätt mycket snö!
Ibland kan jag tycka jag har en onödigt sävlig gubbe, men det beror helt på vad det gäller såklart. Jag hann inte ens upp från matbordet före skidorna var framsökta och gubben i full färd med att dra spår.
Jag har inte skidat på ett par år vad jag minns och sist jag gjorde det hamnade jag hos kirurgen som tack och lov tyckte vi ännu skulle avvakta. Sen mitt knä blev opererat för fem år sen när menisken sprättade har jag haft trubbel med det. Vid extra ansträngning svullnar det upp och blir stelt och sjukt.
Nå här skulle det skidas hur som helst och jag fick ta mej upp på vinden för att gräva fram skorna och putsa skidorna från flera års sädesdamm och annan bajs.
Och det gick bra! Ja jösses ändå, jag tyckte inte det tog så väldigt länge innan jag fick till gunget och svansföringen. Flåset steg oroväckande snabbt, det drog i nån hjärtmuskel (tror jag) och snoret rann.
Men jag skidade. Och längre än jag tänkt från början. Gubben mätte upp mitt glid till 6,6 km. Det är 6,6 km mer än jag trodde när jag kom till liv i morse det.
Det blev en bastu på det. Och aldrig har väl den varma bastun känts så omfamnande som när man gjort sitt livs lopp.