Om mig

Jag lever det ljuva livet i Esse tillsammans med min man och vår hund. Två pojkar som är utflugna. Har studerat 2,5 år vid Nordiska konstskolan i Kokkola. Älskar allt som gör livet värt att leva och försöker få en guldkant på varje dag. Följ med om du har lust.

måndag 4 december 2017

JAG GJORDE DET!!!


Alltså jag gjorde det.
Jag har tagit min utbildning och just nu känns det så otroligt gött, det må jag säga.
I 2,5 år har jag färdats efter vägen jämt känns det som. I alla tänkbara väder. Det har varit älgar i farten och fartdårar över lag. Vi har kört förbi dödsolycka och bärgningsbilar. Det har varit mycket skratt och mycket prat, ångest och tårar. Men tre kvinnor i en bil lämnar man inte oberörd.


Mest glädje lämnar skolan mej med och tacksamhet. Att jag vågade fast jag var så väldigt feg och osäker. Men en inre längtan brann i mej. Att få göra det jag helst av allt vill. Att få möjlighet att pröva på och lära nya saker. Med proffsiga lärare för det mesta. Jag har ofta legat vaken skolhelgerna natten mellan fredag och lördag, så otroligt upp i varv inför nästa dag.
Och skolan som välkomnar en så fort man stiger in i huset. En varm atmosfär och en själ. Vad jag kommer sakna.


Vi har alltså haft vernissage i Kokkola stadshus i kväll och samtidigt fick vi våra intyg. Pressinfon stressade jag också till tidigare och tog till och med ledigt. Inte en susning av något pressfolk syntes till. Hade det varit ett sportevenemang hade de stått i kö. Nåja, vi fick sitta och småprata över en kaffekopp i stället i ett par timmar.
Min målning som är gjord i äggoljetempera tangerar Finland 100 med kvinnorna i fokus. Målade från olika tidsepoker från 1917 till 2017. Visar hur efterlängtad självständigheten var och hur stolt folket var över den blåvita flaggan. Tiden har gått och i dag får vi vara fundersamma på vart samhället är på väg. Något i den vägen har jag funderat när jag planerade mitt slutarbete.


Kvällens absolut bästa foto. Detta är jag så glad åt och blir alldeles varm i hjärtat av. Mina skolsystrar i vått och torrt. Vi som nött vägen tillsammans. Stöttat och hejat på. Saknar dem redan så det gör ont i kroppen. Men vi kommer fortsätta träffas, annat finns inte.
Så nu är jag ingen studerande längre, utan en metallarbetare med en grundutbildning i bildkonst.
Heja mej!

6 kommentarer:

  1. Du är så duktig du kan vara stolt över den själv..

    SvaraRadera
  2. Ja grattis Anette du kirra e!!! Duktigt gjort int så lätt att jobba å studera men du greja he KRAM/mamm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack mamma, å tack för att ni kom <3

      Radera
  3. Grattis Anette, bra kämpat!
    Lis-Mari

    SvaraRadera