Medmänsklighet

Vi har en av de senaste flyktingarna som kom till byn på praktik hos oss.
En liten man med ett leende som får solen att titta fram lite grann. Det som jag tycker är så oerhört viktigt just med dessa människor är att de ska bli sedda och att folk ska prata med dem. De bits ju faktiskt inte och har samma känslor, längtan och drömmar som vi andra.
Visst, utseendemässigt skiljer vi oss åt och de grymheter och tragedier de bär med sej vet vi lite om i vårt trygga samhälle. Men annars är de som du och jag.
Ändå är det väldigt få som vågar öppna munnen inför dem, andra har bara bråttom förbi. Den vi har hos oss ska lära sej bättre svenska och komma in i samhället, men hur ska de lära sej om inte vi talar med dem?
Tänk dej själv att fly till ett annat land, bli satt i arbete utan att kunna landets språk och ingen tar större notis om dej, bara tisslar bakom din rygg.
Här hjälper det inte att hälsa god morgon och få ett leende tillbaka. Det är inget vi kan slå oss för bröstet för. Nej prata lite i taget, lär känna och bilda ett förtroende.
Det vi pratade med varann i dag var inte så många meningar och vi förstod nog varann inte helt men jag fick ett leende tillbaka varje gång vi möttes. Alltid en början och en bit på vägen.