Merabs på grönbete

Jakobstads Sångarbröder hade en av sina två 100 års jubileums konserter i lördags.
Eftersom en av Merabs skönheter, Härfågeln sjunger i kören samlade vi andra ihop alla våra magar och begav oss till Schaumans salen för att höra ljuva stämmor ljuda. Vi var som nysläppta på grönbete.
Byxfickskvartetten (som det hela hade börjat med i tiderna) startade kvällen med att sjunga Gute Nacht. I den kvartetten var det bara Håkan Streng jag kände till.
Så kom hela kören in och inledde med Finlandia och jag hade ståpäls på direkten. Vilken start!
Ska jag vara helt ärlig var det, det enda framförandet i första ronden jag kände till.
Solisten Bjarne Sjöblom var fantastisk i Jag väntar vid grinden måste jag få tillägga.
Så kom pausen och det var kaffe och mingel.
Vi skönheter försökte samlas så gott det gick för att roa oss tillsammans, vilket har visat sej inte vara svårt. Jag pillade på manliga örsnibbar för att få bättre koll på öronprydnader och så fick vi en noggrann förevisning i hur det kan gå till när man nästan fått ryggskott. Stinaspirulina försvann för oss där i ett tillfälle och jag funderade att hon hittat en krukväxt att tugga på i sin vegan ovana.
I andra rond kände jag mej mera hemma.
I can´t help falling in love with you är ju en klassiker. Sen kom Rosanna som satte hela salen i gung. Fick sitta och hålla mej i stolen för att inte springa upp på scenen och jazza med gänget. Fy tusan alltså! Ted Gärdestads För kärlekens skull och Himlen är oskyldigt blå gör nåt alldeles speciellt med folk. Verkligt fina arrangemang. Aftonens sång blev för många den allra finaste den kvällen. Anna-Maria Helsing på sin fiol gjorde det hela magiskt. Det som jag själv väntat med spänning på var slutnumret All I ask of you från Phantom of the opera. Solister där var Sören Lillkung och Alexandra Kruckenberg som studerar musik första året i Jakobstad. De gjorde numret verkligt bra och jag har gått omkring och nynnat låten här hemma sen dess. En och annan har det t.o.m retat gallfeber på.
Men manskör alltså, nåt av det bästa man kan höra på.
Själv kunde jag behålla mina öronprydnader hela kvällen och tyckte det gick riktigt bra. Allt tills vi kom hem och de skulle bort, då rann blod ur båda öronen. Men som sagt vad gör man inte för ett skönt sällskap. Förövrigt var vi mycket diskreta och väluppfostrade fast vi tänkt vi skulle hitta på lite tokigheter. Men vi kom fram till det att det är enklare att skriva än att verkligen agera. Bland annat väntade jag så på att Carmencita skulle drämma sin medhavda krycka i golvet nångång eller vifta med den för att kollra bort dirigenten, men icke. Själv var jag också som ljuset. Det mesta jag gjorde var i rond två när jag viftade lite blygt åt Härfågeln i kören och fick en vinkning tillbaka, det kändes nästan som ett möte mellan idol och ett fan. Lite småtjut gav jag ifrån mej ibland men det var jag inte ensam om.
Det blev en oförglömlig kväll för alla medverkanden och det andra mötet för oss Merabs, detta fantastiska gäng som bildats över nätet. Har jag förstått saken rätt är det inte länge tills nästa livemöte. Det väntar jag med glädje på.