Tecken

Tecknen kom redan från morgonen.
Två sista äggen i förpackningen gick åt till den sedvanliga morgonstekningen. Bara en proteinjoggiburk kvar i kylskåpet. Det mesta pekade på att detta skulle vara min sista arbetsdag.
Så när arbetsledaren kom in stod jag halvskakig med kaffemugg i handen och lade på mitt allra slutaste "svagochutarbetadlook" i mitt fejs och pep fram: vad tror du om jag inte orkar i morgon?
Tydligen insåg han att den kvinnan har gett allt vad som kommer ur henne och gav mej ledigt.
Och då när jag blev beviljad ledigt, då blev jag slut riktigt på riktigt. Luften gick ur mej och värken tilltog och klockorna stannade. Hur lång kan en dag bli egentligen?
Så nu kör jag pekkas i morgon och på måndag börjar semestern. Har absolut inget att klaga över. Att det är skitväder rör mej inte i ryggen.
Har varit till biblioteket för att fylla på för kommande läsdagar. Böcker lever jag inte utan.
Sen satt jag ett par timmar hos farmor för verklig kvalitetstid. Alltid glad över våra stunder men den här kvällen var det nåt speciellt med. Vi var inne på svåra ämnen, pratade strunt som vi skrattade åt så tårarna rann och farmor berättade reseminnen, särskilt från hennes resa till Israel som berörde henne mycket.
I kväll tror jag inte jag lägger mej överhuvudtaget. Jag kan faktiskt var uppe hur länge som helst. Först ska Zeb ut på sin sedvanliga behovsrunda, sen ska jag titta på fotboll. Så illa att jag måste upp klockan fem i morse annars hade jag sett hela Portugal/Wales matchen i går. Skulle så ha velat jubla med portugiserna. Men i morse visslade jag på deras nationalsång åt lillebror när han vaknade, han sa inte ett knyst men visst ryckte det i hans mungipor. Jag är alltid ensam när det gäller att heja på lag i det här huset. Just därför njuter jag extra av segerns sötma.