Så har juli månad gått och igen får man fråga sej vart tog den vägen?
I morse låg jag länge och drog mej, hade inte bråttom någonstans. Men när kaffet höll på att kallna bort i pannan segade jag mej upp. Plötsligt kom gubben på att vi kunde ta en gemensam cykeltur och jag gick med på det trots att vi om tre timmar skulle vara på en jordfästning.Men tänkte jag, peedar vi hårt så gaar i fort! Och vi peedade hårt.
Svängde in efter Pirilövägen tills allmän väg upphörde. På tillbakavägen stannade vi och drack vatten vid simstället nummer 1 när jag var barn och i yngre tonåren. Det var en härlig dag varje gång mamma packade kaffeväskan innehållandes lemonad och grisar. Då visste man att det skulle bli en flera timmars vistelse bland sand klippor och vatten. Helst valde vi klipporna där man kunde gå rakt i vattnet och vi dök från den långa bryggan och simmade ofta under den. Bruna i kroppen av vattnet blev vi så det blev att tvättas sej när vi kom hem.
När jag blev större kunde det hända sej att vi kompisar fick cykla den då långa vägen till simstranden. Det var härliga dagar.
I dag känner man knappt igen sej. Allt har vuxit igen och bryggan är borta. Kvar finns klipporna som minner om en härlig tid när det var en populär badstrand för allmänheten.
Som sagt tiden var knapp och vi cyklade som svin (jag åtminstone på min blytunga tunturi enligt gubben) hem och benen var som spagetti och tungan hängde till knäna. Jag bara hoppade av cykeln och gick raka vägen ut i ån med kläderna på. Ork att byta om till simdräkt fanns inte. Jag har haft flera "Halleluja moments" i sommar. Det att gå rakt ner i ån var ett av dem. Det gjorde mej till kvinna igen och jag kunde i lugn och ro ställa mej för eftermiddagens begravning.
Begravningen gjorde att jag fick en otrolig längtan till farmor, så hon fick ett kvällsbesök av mej och som vanligt avhandlades livsgåtor och öden i en strid ström.
Nu återstår en veckas semester till. Det gäller att ta vara på tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar