På förmiddagen hade Zeb och jag ett rysligt möte. Ett möte vi klarat oss undan hittills i sommar och hela förra sommaren. Huggormen.
Kräldjur och grodor, det är sånt som kan få mitt levnadsglada hjärta att stanna. Huden blev knottrig som på en ålderstigen padda och jag hörde mej själv kvida fram onaturliga läten. Helst hade jag ju velat ha livet av den men mina små ynka stenar och försök till kast var enbart skrattretande. Ormen krälade ner i diket tillbaka.
Där tog den ljuva sommarn slut på något sätt. När man inte ser dem går det bra att låtsas att de inte finns men nu har jag med egna ögon igen sett otyget och vet att åtminstone den ena ormen finns där och redo att attackera både mej och min hund. Zeb som alltid går i dikesrenen och nosen går som på en dammsugare, tänk att han klarat sej i 10 år utan att bli stucken.
Om en stund hoppar vi på våra cyklar för att ta oss till skolparken. Jovisst går det att ta bil också men tanken på att cykla känns bra trots vindarna. Vi har ju ledigt nu och behöver inte ha bråttom någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar