Skrev jag om klockan som hade ett förfärligt ljud? jo visst var det så.
Första kvällen när jag låg och läste på min bok hörde jag det där metalliska tickande ljudet. Inte en chans att vi kunde ha det så här. Jag steg upp och knyckte lite i visarna ( som om nu det skulle ha hjälpt). Tänkte att gubben kommer att går i taket för mindre men han var lugn som en filbunke och tyckte att jag inte skulle bry mej i oljudet. För varje tickande var det som om nånting tyngde över bröstet allt mer och till sist tyckte jag riktigt att jag hade andnöd. Började ligga och kraxa så där smått.
Men på nåt konstigt sätt somnade jag genast jag la ifrån mej boken och sov en sån vansinnigt skön sömn. Allt till morgonen och det första som hördes när jag kom till mej var just tickandet. Den hade tickat mej genom en hel natt och har fortsatt ticka, för vet ni vad, man vänjer sej.
Nu skulle jag inte vilja vara utan det där tickandet just där före jag slocknar. Nu ger det mej en sinnesfrid och ro utan dess like. Vi har blivit som de bästa vänner klockan och jag.
Det gällde bara att ge den en chans och inte bryta visarna genast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar