Om mig

Mitt foto
En kvinna och vårdassistent i sina bästa år. Försöker sätta en guldkant på varje dag genom att vara kreativ, nyfiken och positiv. Vill tro att man kommer långt med det. Följ gärna med i min enkla vardag om du har tid och lust.

torsdag 1 januari 2015

Nyårsdag


2015
I går firade vi in det nya året med våra återkommande nyårsvänner. Zeb var också med och visst fick vi lugna honom när det var fullt krig utanför men jag tror att hans nyaste epilepsimedicin har tagit bort det mesta av triggandet hos honom. Till sist låg han och sov och brydde sej inte nämnvärt över raketer och smällare. Det är annars ett otyg som borde förbjudas helt, har faktiskt inte förstått vitsen med det och allra minst i städer och tätbebyggelse.


Eftersom vi vakade in det nya året, vilket är en okristlig tid i detta hus vanligtvis så sov vi länge i morse och hela förmiddagen gick i morgonrockens tecken.
På eftermiddagen sökte jag fram sparstöttingen för utan den går jag inte många meter från huset som föret nu är. Broddar under skorna och sen bar det av. Tror att vi nu bor i benbrottens förlovade land.


Men så vackert på nåt sätt.
Nu börjar ett nytt år med många oskrivna blad. Om det har nåt med åldern eller utvecklingen i världen att göra kan jag inte svara på men visst verkar det mesta bli otryggare. Världsläget framför allt. Så oändligt tacksam att vi har det så bra som vi har det i vår trygga lilla vrå av jorden. I dagsläget kommer så mycket elände att man inte kan ta in allt det hemska utan bygger ett skyddsnät omkring sej själv och de som står en nära. Hur mycket man än vill går det inte att ta emot all information. Vi har en inbyggd skyddsmur där som silar åt oss. Ingen orkar bära hela jordens eländighet inom sej.
Sjukdomar och död i min omgivning har haglat ohyggligt tätt de senaste dagarna och det är samma där, man orkar inte. Visst känner man sympati med de närmaste men man kan inte gräva ner sej i andras sorg, vi orkar helt enkelt inte.
Därför är det med vemod jag tar emot det nya året. Ber att vår Herre ska visa barmhärtighet med oss alla. Ingen vill ha sorg, smärta, saknad eller ångest. Tillika är det en självklarhet i det som är livet.
Nu blev jag djup, jag vet. Men ett nytt år gör alltid att jag får såna tankar.
Vill bara uppmana er som läser att ta tillvara dagarna så gott det går, och älska livet. Vilken gåva vi fått.


Zeb ja, han tyckte det var riktigt jobbigt det här med sparkstötting när det gick så mycket fortare fram så han la sej helt sonika ner några meter från huset och vägrade stiga upp. Är man trött så är man. Men lite vila och snöätning gjorde susen och han orkade de sista metrarna hem tillbaka. Nu ligger han och drar tunga stockar i vår säng.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar