Flashback

När jag kom till jobbet i morse hade jag en överraskning i mitt klädskåp.
Syster hade rensat i skåpen och hittat två små dockor som har tillhört mej och kommer från min barndomstid  hos farmor och farfar i Lappfors.
Med ens var jag tillbaka på köksgolvet i farmors kök med skåpdörren öppen och leksakerna som fanns på golvet i det skåpet. Inga fina leksaker fanns där utan mycket som deras egna barn haft nångång. Tex en nalle sliten och älskad av så många barn, undrar om den finns kvar nånstans ännu. Legoklossar och så dockorna som hade blivit köpt till mej och min syster. Den nakna dockan på bilden hade en rosa klänning och fint lockigt hår som ny. Tänk att jag ännu minns när vi fick dem, syster fick en med ljust hår.
Så fanns med också en ljuvlig babydress som har tillhört Erik.
Storlek 50. Tänk att min snart 1,90 långa Erik har rymts i en så liten dräkt och kanske den var lite stor till att börja med då också. Jag försökte lägga den upp efter mej och bylta till baken lite för att försöka känna efter hur liten han varit. Man kan bli sentimental med mindre och jag har ikväll gått och nynnat på låten Slipping through my fingers som sjungs i Mamma Mia filmen. Den låten har jag haft svårt att höra på alla de gånger jag sett filmen när mamman sjunger för sin dotter som ska gifta sej. Hon undrar vart åren tog vägen och varför så mycket av det de skulle göra aldrig blev av och nu var det försent.

Plockade en korg med äpplen ikväll som jag satte i tidningspapper och ska på det sättet försöka få dem sparade en tid framöver. Få se om det lyckas. Sen plockade jag in en korg till med fallfrukt som jag dagligen tar med till jobbet. Just nu har jag en äppelkaka i ugnen som jag tänkte ge till min farmor.

Hade på vår skogspromenad ikväll ett nära möte med skogens konung.
Jag gick i allsköns ro och Zeb hade en massa intressant att nosa på efter vägen. Plötsligt tvärstannar jag och tänker att den där stora stenen har inte funnits här förr. Så lyfter stenen sitt huvud och plötsligt har den blivit till en stor älg med horn. Så är det som när bilden fryser i tv:n, vi står alldeles stilla och stirra på varandra med 50 meter mellan oss. Jag tänker att här ger jag mej inte utan jag ska stirra ut honom men inget händer. Så klappar jag i händerna och ropar åt honom att sticka för här har vi varit före honom. Ingen reaktion då ännu på en stund men så flyttar han sej lite längre bort men stannar igen för att titta på oss. Min duktiga jakthund har ingen aning om vad som pågår utan ser på mej med sin blick som säger att nu skulle det vara dags att sparka iväg några stenar som jag får jaga.
Så jag lyfter upp honom i famnen så han ska få se älgen men tror ni han får blicken på den? nej nej.
Nångång där kommer tanken till mej att en arbetskamrat faktiskt fått springa undan en ilsken älg och ta sej in i en lada. Då tar jag mej försiktigt tillbaka och så småningom joggar jag lätt (läs hysteriskt springandes) hemåt.
Det var nog det närmsta jag varit nån älg nångång, ja om man bortser från när den legat skivad mör och god på tallriken förstås.