Min karriär inom idrotten

Har ingen aning när världsmästerskapen i friidrott ta slut men jag hoppas det är snart. Hatar det så innerligt och är inte det minsta intresserad, dessutom har jag inte hört om nån kanonframgång för någon finländare.
Hos oss ska det bandas i tid och otid för nu är jag gift med en fanatiker av tv program som detta och det driver mej till vansinne. Före vi kommer iväg till jobbet har tv:n varit igång minst två gånger redan. Så smyger han upp tidigt om morgnarna med kudde och täcke och ligger i soffan och tittar. Tror att jag inte ska veta när han far men han är ingen ballerina om vi säger så när han parerar mellan sängen och skrivbordet för att hitta till dörröppningen.

Nu är det faktiskt så att jag själv idrottat i min gröna ungdom, jojo det kanske ni inte trodde.
I barnträdgården var jag en hejare på skidåkning och klådde alla i skidtävlingen fast jag fick stanna i spåret och binda skosnörena. Fick en pappersmedalj som var guldfärgad och små chokladpåskägg och jag var stolt, så stolt.
Men redan i lågstadiet blev byxbaken för tung och jag tog i för kung och fosterland i början när alla såg på men upp i skogsbacken var jag redan slut och fick stanna för att pusta. Men det såg bra ut i alla fall så länge folk såg mej och det var huvudsaken.
Så försökte jag på orientering men det blev dock bara en gång för jag hittade alla kontroller men inte en endaste var på rätt ställe och det fick funktionärerna att skrapa sej i huvudet. Den karriären blev kort.
Så var jag med i Falken. Kula var min grej och jag tjatade om en egen kula med mamma och vi for till stan. Mamma tyckte de var hiskeligt dyra men försäljaren lovade oss en 3 kilos kula för 50 mark. Han berättade om flickor som satt på hans trappa till affären på lördag mornar stupfulla och som hade kissat på sej och fick kanske mamma att tro att om inte hennes dotter fick en kula skulle hon sluta på samma vis.( Gudarna ska veta att jag kissat på mej i mina dar men det är en annan historia.) Så jag fick min kula, blå och fin.
Så blev jag intresserad av spjut och där kunde jag faktiskt ha blivit någonting för jag hade "kastarm" fick jag veta av både tränare och jumppalärare. Men nu var det så att jag ännu i 10-12 års åldern var den värsta mamis som skådats så jag tränade duktigt men tordes aldrig åka i väg på några större tävlingar.
Den största framgång jag hade blev dock i diskus. Blev uttagen till ÖID mästerskapen på centralidrottsplanen i Jakobstad och tog där en silvermedalj. Den kan jag faktiskt vara lite mallig över än idag. Minns hur stolt jag var när jag klev upp på prispallen och hela läktaren var full med folk som apploderade.
När gubben kommer dragandes med att han blivit kommunmästare på 1000 meter då får han höra om min silvermedalj i ÖID mästerskapen och alltid när jag hittar den i mina gömmor går jag och visar upp den för gubben och barnen och försöker få dem att förstå hur stort det är och att de faktiskt kunnat se sin mamma på VM i tv bara hon inte varit en sån mamis.