Vår hund har epilepsi och har gått på medicin i över 1,5 år
Medicineringen började efter flera anfall och provtagningar hos veterinären. Första tiden med tabletterna var jobbig för Zeb och för oss som tittade på. Den var som rena knarket och han gick med vinglig gång och slapp varken upp eller ner i soffan utan lämnade halvvägs. Så småningom vande sej hans lilla kropp och anfallen var borta, ända tills i går kväll.
Hans ska ha tablett morgon och kväll och på helgerna när rutinerna rubbas glömmer vi ibland bort ena gången och så var det också i söndags. Så i går vägrade han ta tabletten på morgonen för magen var i olag men när jag kom från jobbet tog han den.
Sent på kvällen när jag satt och såg på Idol låg han på sin vanliga plats vid spisen och plötsligt ryckte det till i honom och jag såg att ena frambenet var i en konstig ställning. Jag förstod direkt vad som var på gång. Så började hans flera minuters kamp med anfallen och han gick i en grotesk ställning mot hallen där han flera gånger slog i garderobsdörrarna för att sen gå rakt in i ytterdörren. Där blev han liggande och anfallen vred och vände på hans kropp. Att behöva uppleva det med sin hund är fruktansvärt, du är totalt maktlös och kan bara titta på. Jag måste gå undan flera gånger och jag var så fruktansvärt rädd och hjärtat gick som en hammare i bröstet på mej. Försökte hela tiden tala lugnande med honom så han skulle höra att jag var där. Många säger att de inte vet av omvärlden när de har ett anfall men jag såg hela tiden hur han sökte kontakt med ögonen.
Så lugnade det sej för en stund och han kom fram till mej och jag kände hur hård han var i kroppen ännu och så kom nästa anfall igång. Vid det här laget var jag totalt förstörd och ringde gubben och frågade om han kunde komma hem tidigare för Zeb krampar. Som tur var var de just klara för kvällen och han kom hem. Anfallen gav sej men han var länge förvirrad efteråt. Trött blev han inte men han drack mängder av vatten. Under hela tiden rann det seg saliv ur munnen på honom som jag sen fick torka från golven. Resten av kvällen satt jag och grät floder när allt lugnat ner sej. Den som har varit med om när en hund får ett epilepsianfall vet vad jag skriver om och det är inget jag önskar min värsta fiende ens.
Zeb är ju min vän i vått och torrt och vad skulle det bli av mej utan honom.
Han sökte närhet hela kvällen efteråt precis som om han vetat att det varit nära igen en gång. Vi har fått veta att Zeb haft en syster som fått avlivas pga epilepsi och där hjälpte ingen medicin.
Jobbigt, jobbigt. Varenda gång han nu gör några hastiga rörelser har jag hjärtat i halsgropen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar