På nåt vis kände jag redan i morse att jag förbrukat all min ork för den här veckan redan.
Och med lite jävlar anamma och inte alltför mycket av varken tankar eller känslor arbetade jag undan timme efter timme.
Bestämde i ett mycket tidigt skede att skrinlägga skolan i kväll. Att jobba intensivt i två timmar till i kväll och under kritiska ögon var mer än jag skulle orkat med.
Det här är sånt som farmor och jag brukar prata om, livet och dess måsten med för lite tid och ork och sen senare i livet mer tid än vad man riktigt kan förbruka. Hon som levat i snart 89 år har en sån fin erfarenhet av livet och dess vedermödor och hon förstår så bra när man är trött ibland. Hon tycker det är himla ojämt fördelat. Nu sitter hon där med en massa timmar på dygnet och kan inte göra så värst mycket med en syn som inte finns.
Jag kände att om jag inte får städat här hemma blir jag snart riktigt ilsken och att dessutom vissa kvällar knappt hinna laga ordentlig mat gör att man känner sej värdelös.
Så efter att jag suttit med fötterna på vardagsrumsbordet och sett veckans avsnitt av Lars Lerin (åh!) så gjorde jag en potatislåda som inte gick av för hackor. Lillebror undrade var jag fått tag i receptet och jag kunde stolt meddela att det kom direkt ur skallen. Inget märkvärdigt men fruktansvärt gott enligt mej. Grovstrimlad potatis, slanttade morötter, hackad paprika, brynt bacon, friterad lök, riven ost, timjan, potatiskrydda och grädde. Allt blandas och in i ugnen.
Det är såna gånger som i kväll när jag har tid och får stå och göra riktig mat till familjen som jag mår som allra bäst. Efter det hade jag ork att skura golven och så mycket mer behövs inte nu.
Kvar i kväll finns en design tidning på läsplattan såg jag och en kopp kaffe på det så slappar vi resten.
En arbetsdag kvar och i morgon kväll händer det grejer. Då ska jag pröva på nåt alldeles nytt för mej.
Sjukt spännande. På återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar