Jag lyssnade igenom David Bowies album från 1983 på youtube i kväll.
Det blir ju så när man nås av nyheter om dödsbud från kändisvärlden och man har nån sorts relation till personen i fråga.
Jag kan nästan säga att jag gick från Pippi till Bowie i hårda drag. Jag ägde nämligen två skivor i min barndom, Pippi Långstrump och I sagolandet som innehöll olika berättelser. Inte var det hävt inte.
Efter det började jag lyssna på Baccara som fanns i vårt hem. Närmaste stjärnstatusen jag nånsin kommer få är när jag i barnträdgården satt och vrålade Yes sir I can boogie med min kompis i gungorna ute på gården. Då tror jag seriöst att vi var långt före de andra barnen i musikväg.
Efter det är det hel blankt fram till elva års ålder. Men så hörde jag China girl och Lets dance med just Bowie och jag var såld. Tjatade mej till en alldeles egen kassett med honom av mamma. Visste att den fanns där vid Sokos i källaren, ner för trapporna till vänster i hörnet. Hur mycket har jag inte stått och dreglat över skivkonvolut där i mina dar.
Jag fick min kassett och mamma himlade med ögonen åt hur dyr den var och bara nio låtar. Om jag inte missminner mej kunde priset ha varit mellan 40 och 50 mark på den tiden. Men jag älskade musiken och visst rykte det i benen på mej i kväll ännu.
Det här var min Bowietid, sen kom Carola, Herreys och John Ballard och förstörde allt. Jag var till och med medlem i Ballards fan club och brevet jag fick av honom var undertecknat Krammar/ John. Han kunde inte ens skriva stackaren. Han var ändå före Ernst för på konvolutet som fanns och finns i min ägo fortfarande sitter han barfota. Barfota med vit linnekostym.
Ungefär så gick alltså min korta men intensiva Bowietid till. Visst har öronen alltid fladdrat lite extra när nåt hörts om honom, man kan ju faktiskt aldrig riktigt slå sej fri från nåt man diggat.
Två dagar före sin död gav han ut sitt 28:de album och det ska jag ta mej tid att lyssna igenom nån dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar