Virk och skolfunderingar

Såg för någon dag sen nånting vackert på nätet som jag inte kunnat släppa tanken på att också jag ville ha. Så i kväll stegade jag in till Marks handarbetsaffär och kände att jag var på lite osäker mark. Dessutom var det två flickor i typ 9,10 års åldern som handlade garn hejvilt och verkade vara värsta stickerskorna. Så jag la försiktigt fram mitt mönster som jag printat ut och frågade försiktigt om hon tror att jag som bara virkat lite mormorsrutor klarar av en sak som denna. Jodå det blir inga problem! och det verkade vara ett ganska lätt arbete tyckte hon och jag som läst igenom beskrivningen tyckte hälften var obegripligt. Men jag steg ut på gatan igen med en påse garn och virknål.
Få se hur många minuter det går innan jag får be någon snällt om hjälp.

Eftersom det ofta varit så att ungarna kommit hem med stipendier efter en skolavslutning, så också i går så började jag fundera över min egen skoltid. Fick jag nåt stipendie? Visst fick jag det. Tror jag. I Lannäslund tror jag det räckte till 50 mark och då var det väl typ alla som fick. Minnet är lite diffust där. Men det är lågstadiet jag kommer ihåg bäst för där delades det ut böcker varje avslutning. Först på femman fick jag min bok och det delades då ut åt alla som inte haft den äran att få tidigare. Alltså åt de mest trögtänkta då. Boken jag fick blev en besvikelse för den var mera ämnad åt nån på typ tredje klass högst och det var lite förnedrande att jag hölls så barnslig på den tiden.
Men jag har inte varit nån ängel i skolan, det står jag för. Jag har trampat sönder trip bägare i matsalen fast det uttryckligen varit förbjudet och bara har varit pojkar som gjort det. Brytit sönder pennor mellan fingrarna som jag sett en pojke göra för att sen lämna pennorna så att lärarinna sett dem och så har pojken fått skuld för det. Jojo, änglavingarna är rätt mörka.
Äntrat med lärare i timtal i högstadiet, låst in mej på toaletten på rasterna och samma lärarinna har stått och knackat på tills jag öppnat. Det fick ett hastigt slut när jag fick veta att vi var släkt. Efter det var jag den artigaste elev hon sett på hela skolan och jag skämdes fruktansvärt. Jag, eller vi har legat på golvet där bak i handarbetssalen och vägrat sammarbeta.
Varför har jag varit en sån? Jag vet inte, det har bara blivit så. Kanske för att få uppmärksamhet, när jag annars varit rädd att säga fel eller göra bort mej. Att va den tuffa helt enkelt. Hade de på den tiden kollat upp mej ordentligt hade de säkert upptäckt ett och annat men då var det bara att försöka hänga med så gott det gick. Hade alltid en känsla av att inget fastnade i mitt huvud och att det mesta flöt ihop. Den känslan har jag i och för sej än i dag men jag klarar mej fint utan att på släktfester sitta och dra fina repliker om världspolitiken. Sånt skiter jag fullständigt i och det imponerar inte på mej.
Men så har det inte blivit några stipendier heller.
Tre ämnen hade vi som jag kunde briljera i och det var musik, gymnastik och teckning. Inga livsavgörande ämnen men dock.
I musik kunde jag sjunga och hålla ton och på sångprov drog jag lite svårare sånger och gick det sjöng jag olika stämmor.
I tecknesalen kände jag mej hemma i Sursik. Med Harry Nylund som lärare kunde inget gå fel. Vi prövade olika tekniker och han hade ett otroligt tålamod med oss elever. Minns att jag var rädd att min nia skulle sjunka till åtta på slutbetyget så jag tog mod till mej och besökte Harry i hans tecknesal en rast. Berättade att jag var bekymrad hur det skulle gå. Vi satte oss ner och gick igenom mina teckningar och han berättade vad han tyckte om var och en, så sa han att det inte beror på hur många jag har gjort utan på hur bra de några få jag gjort är. Jag fick behålla min nia.
I gymnastiken var jag en hejare på allt utom skidning och löpning. Bollspelen var där jag kunde briljera och då mest i volleyboll,boboll och korgboll. Alla gymnastiklärare jag haft har pratat om min kastarm och en döpte om mej till servmommo.
Löpning har däremot inte gått så bra. I lågstadiets skoltävlingar ställde jag upp i 600 meter och kom förstås sist av alla i mål och trodde faktiskt jag skulle dö. Låg där i gräset och kippade efter andan medan Hans Appel bekymrat stod lutad över mej. Jodå, fina minnen.