Sorgsen

I kväll känner jag en sorgsenhet.
Det brukar jag ofta göra just den här tiden på året när man tar farväl till sommaren och man vet att det som gått kommer aldrig mer tillbaka.
Men i kväll känner jag sorgsenhet av en annan kaliber. När man har de finaste gamla människor i sin omgivning som inte mår bra gör det så fruktansvärt ont inombords så det är inte klokt.
Jag har besökt en äldre släktning i dag som inte har det bra och nu efteråt har jag så svårt att släppa det. Det var en känslosam stund och tårarna rinner om jag vill det eller inte. Älskade älskade människa.
Besökte min farmor efteråt och hade med mej en kastrull med fortfarande varm äppelmos som vi frös ner i askar. " Är det verkligen nån som har tid att hälsa på mej" sa hon glatt när jag steg in. Svarade att sånt tar man sej helt enkelt tid till. Hela min eftermiddag har gått åt till att besöka äldre och jag hade väl tänkt att jag skulle uträtta en hel del i dag som helt enkelt inte hanns med. Men med facit i hand, vad hade blivit bättre av att jag rusat runt här hemma. Nu vet jag att jag har delat med mej lite glädje bara med att ta mej tid att sitta ner en stund hos människor som står mej nära. Är det nåt jag har lärt mej genom åren så är det att inte ta något förgivet.