Om mig

Jag lever det ljuva livet i Esse tillsammans med min man och vår hund. Två pojkar som är utflugna. Har studerat 2,5 år vid Nordiska konstskolan i Kokkola. Älskar allt som gör livet värt att leva och försöker få en guldkant på varje dag. Följ med om du har lust.

måndag 2 januari 2017

Vardagslunken


Så var vardagen i gång.
När vi körde till arbetet i  morse spelades Road to hell på radion och jag undrade om det ville säga oss nånting. Men det tror jag väl ändå inte för jag var väldigt pepp på att få börja arbeta igen och få rutiner i vardagen. Längre mellan matpauserna och långt från kylskåpet, mycket bra.
Men jösses vad jag har varit hungrig! Hade varit igång en timme så vek sej magsäcken ut och in för att riktigt visa hur tom den var. Och jag har varit hungrig hela dagen och mest bara försökt hålla ut till pauserna. Abstinens på hög nivå.
Sen har jag suttit och tänkt på det jag skrev i går, det om att våga säga nej. Visst är det viktigt att kunna säga ett ärligt nej för att inte dras in i nåt man egentligen inte vill bli indragen i. Men det är lika viktigt att kunna våga säga ja. Säga ja till något nytt eller nåt man egentligen inte har en blekaste aning om men som låter intressant. Om jag nu tar två tillfällen när jag hoppat på tåget utan att egentligen veta vart det för mej men som har verkat roligt och jag har tänkt att, varför inte?
Det första jag tänker på kan verka som en rätt liten sak men som har gett mej så mycket roliga stunder. Det är när "Dadeln" slängde ut en fråga på fb om en litteratur,konst och musik grupp och jag frågade om jag skulle platsa. Resten är historia. I dag är vi som en enda stor härlig och galen familj. Merabs skönheter, hur glad är jag inte att jag blev en av dem.
Det andra är när jag ansökte till konstskolan. Hur jag velade hit och dit men till sist följde det som hjärtat ville. Det var en lång process men när jag ringde skolans rektor och diskuterade fram och tillbaka om jag skulle orka med både arbete och skola och hon var så positiv till att jag skulle söka in så gjorde jag helt enkelt så. Första skolkvällen kommer jag aldrig att glömma, jag var så fruktansvärt nervös. Men redan när jag steg in genom dörren sprang jag på hon som skulle bli min bästa studievän och hela atmosfären i huset var så välkomnande. Inte en sekund har jag ångrat att jag tog chansen att verkligen göra det som kändes rätt.
Så det är viktigt att säga ja ibland och ge sej själv den där chansen att pröva på nånting nytt. Jag garanterar inte att det alltid går bra men vågar man inte så vet man heller inte hur det skulle gått.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar