I hästhagen

I sommar fick jag av grannen en förfrågan om jag ville måla av hennes häst. Javisst sa jag, jag kan ju alltid försöka. Jag är inte så bra på hästar, vet knappt vad som är fram och bak på dem (dock vet jag att de skiter på vägen,det har också hunden märkt). Men visst är det ståtliga djur,det kan även jag hålla med om.
Nu skulle den först fotograferas och en vacker dag for jag med kameran i högsta hugg ut till hagen. Gårdsfolket var inte hemma men jag tänkte att det här klarar jag själv. Jag sökte efter en lämplig fotoplats vilket visade sej vara i deras grönsaksland,så långt allt väl. Nu visade det sej att han som jag ville ha på bild stod och tryckte under ett tak i skydd mot den varma solen och hur sjutton kallar man på en häst? Jag kunde ju inte stå där och gnägga! Jag smackade lite och försökte prata med honom men han rörde sej inte ur fläcken. Så fick jag den goda ide´n att jag kunde gå in i hagen och få honom från en bättre vinkel. Sagt och gjort, jag travade in en liten bit och började sikta och zooma. Efter en stund hörde jag nån som stod och frustade mej i nacken och när jag vänder mej om så står en livs levande häst och stirrar på mej! Och jag är inte rädd för hästar, men den var stor! och nära! Hade jag kunnat galoppera hade jag säkert gjort det men nu sprang jag illa kvickt bort ur hagen och den dagen fick jag inte ett fotografi.
Dock gick det bättre några dagar senare och jag fick i lugn och ro ta bilder av honom från vägkanten.

Det är svårt att måla av ett djur som inte är ens eget och som man inte alls känner. Men ägaren var mer än nöjd med målningen och tyckte att jag fångat precis honom. Det var roligt att höra. Och jag har inte fått nån trauma av incidenten i hästhagen.